Ytterligare en läsarberättelse..

Hej Mattias.
 
Just nu händer det en hel del runt omkring mig och jag hinner inte skriva något nytt inlägg de närmaste dagarna. Om du vill så får du gärna lägga ut ett kapitel ur min bok. Detta kapitel handlar om den eftermiddag jag fick nog av alla övergrepp och försökte ta mitt liv.
 
Förresten… det blev visst ett inlägg ändå… Det bara flöt på:-)
Om du kan lägga ut både mailet och kapitlet vore det bra. Jag ändrar färg på det som kan läggas ut, så blir det inga missförstånd.
 
Lycka till! Du, din mamma och din moster är guld värda!
 
Varma kramar XXXX
 
ps. hör av dig om det är något du vill ändra.
 
 
Mord by proxy
 
Hur många av ungdomarna som lyckas ta sina liv, har varit utsatta för övergrepp? Hur många liv har förlorats för att en störd människa har fattat beslutet att ta det h*n vill ha? Utan hänsyn till det barn h*n suktar efter. Hur många ”mördare by proxy” finns det bland pedofilerna och hebefilerna? 
Hur många av ungdomarna som skär sig, har varit utsatta? 
 
Det måste bli en ändring i attityden mot de som varit utsatta. De måste få adekvat hjälp så att kyrkogårdarna inte fylls med kistor som innehåller våldtagna barn som inte orkade mer. Så att psykiatriavdelningarna inte fylls med ungdomar med sönderskurna armar och barn och ungdomar som inte lyckades ta sina liv. Några av dem lyckas nästa gång.
 
Förgripare måste i tillägg till kännbara fängelsestraff även dömas till tvångsvård. Så länge de inte samarbetar med vården, skall de inte släppas ut. Fängelsestraffen är upprättelsen för barnet, vården är skyddet för nästa barn.
 
Jag lyckades inte… Jag lever, men det har varit ett liv som förstördes av förövarna. De tog ifrån mig det liv jag var född att leva.
Låt inga fler liv bli förstörda. 

Allemansrätten och små turkosa piller

Det hade hänt igen! Ännu en man hade ansett sig ha rätt till mitt kön. Allemansrätten gällde visst under mina kläder, inuti mig. Nu gav jag upp. Jag orkade helt enkelt inte med mer av allt drama, tafsande händer, ovälkomna tungor och skrikande fruar. Något gick sönder inuti mig och hoppet dog.

Jag gick in i mitt rum och låste dörren med den stora gamla nyckeln som jag inte hade känt något behov av att använda tidigare.

Jag tog av mig den gröna blusen och den benvita kjolen som mamma hade sytt åt mig bara några veckor tidigare. Jag hängde upp dem på galgarna som hängde på garderobsdörren. Snyggt och prydligt skulle det vara. Sedan tog jag på mig mitt barnsliga vita nattlinne med små lamm tryckta på flanellen. Lammkött… inte ens mitt flanellinne var odelat barnsligt.

Jag satte mig vid det lilla bordet och skrev ett avskedsbrev till mamma. Brevet lade jag under min kudde, och sedan satte jag mig på den vita stolen och drog ut lådan i bordet. Glasburken med de små turkosa pillren var nästan full, så jag kände mig säker på att det skulle räcka. Mamma hade ju sagt att epilepsimedicinen var rena rama giftet. Jag hade glömt att ta med mig något att dricka och jag ville inte gå ut i köket igen, så jag började svälja ett piller åt gången medan tårarna stilla rann ned för kinderna och droppade på mina händer som höll ett fast grepp om pillerburken.

Jag hade gett upp, och orkade helt enkelt inte mer. Det hade gjort så ont under så många år, och jag kände att jag skulle kunna förlora förståndet om en enda människa till skulle klandra mig, om en enda man skulle röra vid mig igen. Ingen skulle få lov att göra mig illa, aldrig mer. Därför satte jag stopp. Därför fortsatte jag att svälja de små pillren ett efter ett utan något att dricka.  Till slut var burken tom.

Jag vek undan det vita virkade överkastet, och lade mig lugnt ned för att dö. Jag hade bestämt mig, och det fanns ingen återvändo. Jag lade mig på sidan, med ena handen under kudden så jag kände att brevet låg där det skulle.

Jag började känna mig konstig och ofokuserad. Tankarna svepte omkring som en båt i sjönöd.  Jag tänkte på mamma och mina systrar och kände en oändlig sorg vid tanken på att jag aldrig skulle få se dem igen. Men min tid bland alla dessa män var över. Nu skulle ingen kunna få mig att säga ja när jag ville skrika nej.

Nu tackade jag nej till att få se vad mera livet skulle kunna ge mig. Femton år, våldtagen, utnyttjad och klandrad.  Aldrig mer.

Äntligen sa jag nej. Allemansrätten hade upphört att gälla.