Lyssna till ett öppet hjärta och släpp din rädsla.

Jag sitter ofta och funderar på varför så många är rädda att lyssna på varandra. Det gäller så väl familj, vänner, skol- eller arbetskamrater och politiker. I många familjer, så väl förekommande i min också så vill man gärna inte prata om det som är svårt och jobbigt. Min släkt har otroligt fin fasad, även för oss som står dem närmast. Jag förstår inte varför allting ska vara så himla perfekt hela tiden. Jag har aldrig riktigt förstått mig på ordet perfekt och har svårt att för det än idag. Men för mig så är jag perfekt när jag nått till en punkt av acceptans och lyckast se saker och ting som de är, att de just inte är ‘perfekta’, då är jag perfekt.
Jag tycker att det är jobbigt att inte öppet kunna tala om vad det är jag varit med om och det spelar ingen roll om det är en klasskamrat eller min syster, för vi ska vara rädda för att den personen vi berättar för blir rädd och illa till mods.
Jag är mer rädd för att ingen säger något till mig än att de skulle berätta att i deras barndom fanns en farbror som slog eller en morfar som våldtog. Jag antar också att det är mina upplevelser som slutat skrämma mig, men jag vill inte skrämma andra, jag vill enbart uppmärksamma. Det händer hela tiden och så länge vi inte pratar om det så kommer inte ett skit att hända.
Varför är människor också rädda för att i en situation när någon berättar något från sitt hjärta, något som känns tungt säga att de inte förstår.
Det är inget fel med att inte förstå vissa saker, för det finns mycket i världen jag inte heller förstår.

Jag vill bara kunna prata om det som hänt mig, ibland vill jag bara ställa mig på torget och tala om för alla vilken kämpe jag är. Men de flesta skulle i dagens läge tycka att jag var galen och kanske sluta lyssna innan jag berättat hur långt jag kommit. De skulle ha blivit skrämda när jag sagt att min far våldtog mig i flera år.
När människor vinner på lotto hamnar de i tidningen och är vinnare.
Jag fick en jävla nitlott när jag föddes och genom den hårda vägen, genom att kämpa mig framåt blev jag en vinnare och det är något jag aldrig tänker glömma.. varför får då inte jag berätta vad jag tänker göra av mitt liv när jag kämpat år för att överleva och vunnit, när någon som vunnit 1 miljon kronor får berätta vad de tänker göra med sin fina summa pengar?
Det är en fråga jag ställer mig själv varje dag.

Det är dags för folket att öppna upp sig, släppa rädslan. Prova att öppet lyssna, sedan bedömma hur jobbigt det var. Och det spelar ingen roll om du förstår eller inte, för vi alla är en egen individ och de jag upplever kan ingen annan känna eller inte till 100 % förstå. Men vad gör det, bara vi lyssnar och finns till. Är det inte det vi har medmänniskor till?
Jag skulle i alla fall vilja finna flera!
Ta ett stort steg framåt, lyssna!

Kram Milla!