Livet är inte alltid en självklarhet..

Tänk dig..
du vaknar upp en morgon, solen skiner in genom fönstret, fåglarna kvittrar och du tänker ”vilken underbar dag!”.
När jag var 5-18 år vaknade jag upp en sådan dag och tänkte ”en bra dag.. nu förväntas jag vara glad..”
Jag är en av alla människor om utsatts för sexuella övergrepp.
Jag har plågats av tanken hur jag ska orka spela att ha en levande utsida när jag så gott som var död inombords.
För mig har aldrig den fysiska smärtan varit jobbig, kroppen är helt fantastisk och vi kan lära oss att stänga av.
Men att bit för bit känna att jag dör mer och mer för varje övergrepp, det är outhärdligt.

Jag lärde mig redan som 6 år att livet kan ta slut, att jag skulle kunna ta mitt sista andetag vilken sekund som helst.
När min far våldtog mig i badkaret och jag drogs ned under vattnet.
Jag hann kipa efter luft mellan gångerna jag drog upp och ned..
Såklart kände jag smärtan, det kan jag inte förneka.
Jag dog en bit varje gång och jag dog ännu mer när jag visste att det skulle fortsätta imorgon igen..

För alla är inte livet en självklarhet.
Hur mycket än solen skiner ned på oss, så läker de inte själens sår.
Det som kunde göra en dag bättre för mig förr var mörkret och regniga dagar, de är alltid en anleding till att känna sig deppig, för alla människor.

Det jag vill tillägga är att jag idag mår bättre. För jag blev sedd, någon lyssnade och hjälpte mig.
Det har tagit tid och mycket styrka att bygga upp mitt döda inre till något levande igen.
Men det är möjligt!
Bara vi vågar ta oss an de barn som lider.

Jag är ett levande bevis på att det går att återuppliva ett dött inre.
Jag är ett levande bevis på styrka.
Jag är ett levande bevis på mod.
Men det har inte varit en lätt väg..

Gör den vägen lättare för barnen som idag utsätts för sexuella övergrepp.
Våga se dem, gör en anonym anmälan om du har misstankar eller ser ett barn skadas.
Hjälp de barn som inte kan hjälpa sig själva!

/ Milla.