Från ett ovisst ”Varför?” till acceptans.

Jag frågade mig så många år varför min pappa sexuellt utnyttjade mig, hur han kunde göra något så frutansvärt mot sin egen dotter?
Det gick bara någon minut så var jag tillbaka där, Varför? Varför? Varför? Varför?
Varför?
VARFÖR?

Var enda gång kunde jag inte komma med något vettigt svar till mig själv för att trösta den tanken.
Tills jag lärde mig acceptans.
För att acceptera någonting behöver man inte tycka om det, det handlar om att se saker och ting som de är. För allt händer av en orsak, trots att ibland är orsaken okända för oss och kanske alltid kommer att vara.
Jag har lärt mig att leva med att inte veta varför.
För att jag har accepterat alla hemska händelser, jag hatar dem fortfarande lika mycket och det är något fruktansvärt och oacceptabelt.
MEN..
Skillnaden Nu & Då är att jag inte vill veta varför. För som sagt så sker allting av en orsak och jag skulle inte vilja veta min ”fars” beskrivning för varför han utnyttjade mig. De är sjuka människor vi talar om när det gäller sexualförbrytare och det finns ingen chans att de skulle ge oss ett svar på frågan ”Varför?” som skulle få oss att må bättre. Svaret skulle i alla fall äckla mig ännu mer än vad det redan gör.

Tänk om, tänk inte varför.. för jag tror inte du vill veta.
Ett steg närmre acceptans..

Kram Milla.