Det som övergår mitt förstånd är hur en hel skola med elever och personal, ett helt samhälle kan vända en ung flicka, ett barn ryggen till.
En våldtäkt har inträffat, förövaren har blivit dömd i tingsrätt och hovrätt och ett helt samhälle hyllar gärningsmannen som en hjälte.
Att ungdomarna blev vilsna är inte deras eget fel, det är de vuxnas ansvar att leda dem på rätt väg. När de vuxna inte tar ställning till ”vilken sida de ska stå på”, så tar de ställning. De följer och tillåter majoritetens beslut. De vuxna valde att vända sig emot våldtagna Linnea.
Detta är ett bra exempel på den värld vi skapar genom att inte ha starka vuxna omkring oss.
Vi skapar då en mörk, otrygg värld där vi tillåter att våldtäkter sker.

Den som ej blivit våldtagen själv kan inte förstå vilket helvete det är att utstå, att kämpa sig ifrån.
Helvetet är lättare att kämpa sig ifrån i en trygg värld med starka, modiga vuxna som står upp för barnets skull.

Jag ber er alla som läser detta var med om bygg en trygg värld, en värld där rätt ska vara rätt och barnets rättigheter och trygghet ska vara självklar.
Var inte så jävla feg, skippa censuren, öppna ögonen och var förebilder.
Tillsammans kan förändra världen!

Jag har accepterat det.
Jag tog ansvar över mitt liv
Ett ansvar jag kanske inte skulle behöva ta så tidigt
Ett ansvar för att överleva
för att orka leva i helvetet

Jag har accepterat det.
Acceptans leder till förändrig
Acceptans är styrka
Jag är stark och orkar leva mitt liv.

Mitt eget huvud skrämer mig inte längre.
Jag är stark.
För jag orkar leva med övergreppen i minnet, alla hot, döden som så länge var vid min sida.
Jag orkade leva
och det ska ingen ta ifrån mig.
Mitt liv, min styrka.

Det du, det är inget du kan ta ifrån mig!

Jag lärde mig redan som 6 år att livet kan ta slut, att jag skulle kunna ta mitt sista andetag vilken sekund som helst.
När min far våldtog mig i badkaret och jag drogs ned under vattnet.
Jag hann kipa efter luft mellan gångerna jag drog upp och ned..
Såklart kände jag smärtan, det kan jag inte förneka.
Jag dog en bit varje gång och jag dog ännu mer när jag visste att det skulle fortsätta imorgon igen..

För alla är inte livet en självklarhet.
Hur mycket än solen skiner ned på oss, så läker de inte själens sår.
Det som kunde göra en dag bättre för mig förr var mörkret och regniga dagar, de är alltid en anleding till att känna sig deppig, för alla människor.

Det jag vill tillägga är att jag idag mår bättre. För jag blev sedd, någon lyssnade och hjälpte mig.
Det har tagit tid och mycket styrka att bygga upp mitt döda inre till något levande igen.
Men det är möjligt!
Bara vi vågar ta oss an de barn som lider.

Jag är ett levande bevis på att det går att återuppliva ett dött inre.
Jag är ett levande bevis på styrka.
Jag är ett levande bevis på mod.
Men det har inte varit en lätt väg..

Gör den vägen lättare för barnen som idag utsätts för sexuella övergrepp.
Våga se dem, gör en anonym anmälan om du har misstankar eller ser ett barn skadas.
Hjälp de barn som inte kan hjälpa sig själva!

/ Milla.

Fan ta dig!

Jag vill skrika ut min smärta
men tonerna är döda
Säg mig, varför dödade du inte mig?
Säg mig, varför dödade du inte mig istället?

Fan ta dig för att jag inte vill existera
Fan ta dig
du ska känna detta.

Fan ta dig
jag ville också ha en pappa..

Detta är min inre flickas skrik, ett skrik som plågat mig dagligen, konstant i flera år.
Idag kan jag se det annorlunda, ur en vuxensynvinkel också.
Men flickan lever kvar i mig, hon kommer aldrig dö.
Hon går med mig på livets hårda väg och vi kämpar tillsammans för rättvisa.
För det barn jag var som aldrig fick hjälp, som ingen såg.
Jag tänker inte vara den vuxna människan som bara går förbi.

Jag väljer att se, lyssna och agera.
Jag står för de tusentals barn som dagligen dödas en bit inombords.
Jag står för dem som behöver vår hjälp.
Jag väljer att vara en förebild!

Gör det du också!

/Milla.

Åsa, Johanna och jag presenterar oss och trasdockans dag i Södertälje

Kjell-Åke Bjurkvist håller sitt tal

Sofia Rapp Johansson håller ett starkt tal

Det kommer ett längre inlägg senare, men just nu vill vi bara säga STORT TACK till alla inblandade för en fantastisk dag!

Vi har haft möte med södertälje kommun för att tillsammans med dom sätta ihop våra respektive program, det känns kanon bra och jätte spännande….och visst lite pirrigt också förstås…..

Så håll koll på sidan  så kan ni snart se vårat program!

Må gott!!

Vi kommer att ses igen och det ser vi verkligen fram emot förstås.

Vi jobbar vidare med ”Trsdockans dag” och mycket faller på plats, dock inte allt ännu. Så fort vi har alla bitar lägger vi ut det på sidan så alla kan ta del och förhoppningsvis sluta upp .

Nu jobbar vi framåt och ska dessutom snart ner till härliga österlen en vecka, och räknar med att kunna jobba även där.

Kramar

När jag var 6 år var det enda jag ville att bli vuxen, för jag trodde att jag skulle förstå då. Att det någonstans var lättare att vara vuxen.
En 6 år gammal flicka ska aldrig behöva känna så..
Att få vara barn är en gåva, en tid att lära, utforska och vara fri från ansvar.
Jag trodde länge att jag bar ansvaret till vad som hände mig, för det var så jag blev tillsagd.
Jag vet idag att det inte är så. Jag bär inget ansvar till de övergrepp som jag utsatts för. Det jag fått lära mig att ta ansvar över är hur jag ska lära mig att leva med min upplevelser.
Det är ett hårt jobb som kräver mycket tid, mod och tålamod. Tålamod att våga förändra sig själv, mod att våga berätta för de människor som finns omkring oss.

Barnet inom mig dör aldrig, för barnet inom vill ha upprättelse för det som hände henne, för det som hände mig.
Jag vill ha upprättelse för alla svek jag fick från vuxenvärlden, så väl som när övergreppen skedde och när jag skulle söka hjälp.
Denna upprättelse vill jag ha genom att få andra att lyssna, att våga se och prata med de barn som idag lever i en mardröm.
Jag har överlevt trots att det varit på gränsen var enda gång.

Jag är vuxen idag och jag förstår inte vad det är att vara rädd för, ett litet barn med en fruktansvärt smärta som han/hon inte vågar dela för att många vuxna är dåliga förebilder.. Skäms.

När flickan kom till världen, arbetade pappan som vaktmästare på en skola. Mamman var föräldraledig med flickan. Dagarna förblev ganska ensidiga och tråkiga för flickan, som då bara var ett spädbarn. Mamman tog sovmornar mest varje dag. Kvar i spjälsängen fick flickan ligga. Trots hunger och blöta blöjor. Hemmet och flickebarnet blev lidandes. Om det inte vore för pappan.

Ganska snabbt upptäckte han hur läget var på hemmaplan. Tack vare cykelavståndet mellan hem och arbete kunde pappan cykla hem på sina raster för att byta blöjor och ge sin dotter mat. På kvällstid tog han hand om hemmet; städade, handlade, strök tvätten mm.

Pappan kämpade verkligen. Men ingen orkar hur länge som helst. Kontakt med sociala myndigheter gjordes. Men ingen hjälp fick han. Hjälpen kom istället från hans mor. Flickans farmor. Ett halvår fick flickan bo hos sin farmor. Torra blöjor, mat, lek, kärlek och glädje fylldes dagarna med.

Strax innan flickans 3-års dag fick hon en lillasyster. Det blev för mycket för pappan. Han orkade inte arbeta samtidigt som han skulle ta hand om två barn, hem och mamman. Det blev början på något helt annat.

Mamman och pappan flyttade isär. Den lilla flickan insisterade på att få bo hos sin pappa..

Mamman och pappan bodde ganska nära varandra. Med flickan hos pappan och lillasyster hos mamman. Varannan helg fick systrarna vara tillsammans hos pappan och de andra helgerna tillsammans hos mamman.

Flickan trivdes inte någonstans. Hos mamman var det alltid stökigt. Det kunde lika avföring från djur på golven, disken hopade sig i köket, badrummen var äckliga.

En vardag under dagistiden då flickan gått och lagt sig kom pappan in i rummet. Han frågade flickan om hon onanerade. Flickan var tyst. Pappan la sig bredvid flickan i hennes säng och stoppade in sin hand under hennes täcke. Strax därpå kände hon hans hand innanför sina trosor. Hur han rörde henne. Efter en stund gick han ut ur hennes rum. Det första minnet flickan har är detta.  Minnet är inte det sista..