Här är bara en av många saker jag har fått genomlida, en av många saker jag fick lida mig igenom i flera år, fler berättelser kommer.

Det hemska fängelset:

Rädslan varje gång jag blev instängd, rädslan varje gång när jag satt där instängd, rädslan finns fortfarande kvar inom mig.

Dom puttade in mig med en knuff så jag snubblade bort i hörnet längst bort. Ville bara skrika men kunde inte, mina tårar började rinns inom mig. Dörren till fängelset stängdes, jag blev kvar ensam och instängd medan de satte hänglås och såg till att de var låst ordentligt. Såg i deras ögon hur nöjda de verkade vara med sig själva.

Satte mig i hörnet längst bort från dörren, jag var rädd och ensam som få, kände skräcken inom mig. Bräderna som utgjorde mina väggar hade smala springor mellan sig, de dagar det var sol strålade solens strålar in på mig, men ändå fanns det inget ljus för mig, allt var ett stort svart mörker utan ljus och utan hopp. De dagar de regnade, strilade regnet in på mig genom springorna i väggarna och det droppade vatten från taket, men rörde mig ändå inte, kylan av att bli blöt av regnet fick mig att spänna mig och små skaka. Jag satt alldeles tyst och stilla och lyssnade på deras skratt och prat från våningen ovan mig, hörde hur de lekte “normala” pojklekar med bilar och traktorer och annat de har att leka med i den åldern.

Jag försökte alltid andas och röra mig så tyst som möjligt i hopp om att de skulle glömma bort mig, men det hände självklart aldrig. I min tystnad blev skräcken alltid större när jag hörde att deras steg närmade sig hålet i deras “balkong” som ledde till stegen ner till marken. Hörde att stegen kom närmare och närmare, såg på hur de börjafe klättra ner. Till slut stod de utanför öppning till “fängelset”, deras ansikten förvreds till ondskefulla monsters hemska ansikten, deras ögon glimmade av ondska och deras leenden förvandlades till ondskefulla flin. Gery började rota i sin ena ficka på sina jeans (som han alltid hade på sig), jag visste mycket väl vad han letade efter, han letade efter nyckeln till hänglåset.

Mitt hjärta bultade och slog så jag trodde de skulle hoppa ur kroppen på mig. Han hittade alltid nycklen, medan han låste upp kändes det som om min själ sprang iväg och lämnade kroppen kvar till ett evigt lidande. När det var upplåst kom båda in i “fängelset”, de kom allt närmare mig och när de var framme på varsin sida om mig tog de tag i varsin överarm på mig och började föra ut mig. När vi hade kommit ut ur “fängelset” var jag praktiskt taget livrädd, det ömmade lite i överarmarna som de fortfarande höll i, ville egentligen bara springa där ifrån, skrikandes och gråtandes, men kunde inte göra någonting utav det för rädslan var för stor, mina ben kunde nätt och jämt bära mig. En enda fråga började snurra uppe i mitt huvud, vart skulle de ta mig nu? Som var mest vanligt upp till kojan eller bort till den blåa bussen?

Upp till kojan:

För det mesta blev det upp till kojan, medan den ena utav dem började klättra upp stod den andra kvar nere och höll fast mig, sedan var det min tur. Min rädsla var enorm, mina ben skakade av all rädsla, när jag hade kommit upp tog den som redan var upp tag i mig och började föra in mig i själva kojan. När den sista utav dem hade kommit upp stängde han dörren till kojan och reglade den. Den som höll i mig släppte fortfarande inte taget om mina armar. Jag stod helt stilla helt paralyserad av min rädsla, skräcken över vad de skulle göra med mig, mitt hjärta bultade och slog så fort att det gjorde ont i bröstet.

Personen som inte höll fast mig sparkade undan alla leksaker till ett av hörnen i kojan, minns fortfarande att det var möblerat uppe i kojan med 1 bord, 2 stolar och en leksaksspis. När det var en stor fri yta på golvet kom den som inte höll fast mig fram till mig och log, han tog tag i min byx- och troslinning och drog ner båda två till fotlederna på mig, sedan blev jag för det mesta beordrad att ställa mig på alla fyra. Helt mekaniskt och utan att tänka gjorde jag det, på grund av att jag inte vågade annat. När jag stod där på alla fyra rann alltid någon tår ner för min lilla kind, visste att nu skulle ytterligare en mardröm börja.

Båda “monstrena” dog ner sina byxor och kalsonger, den ena utav dem gick bakom mig och började ta mig bakifrån, antingen i slidan eller analen, medan den andra utav dem gick och ställde sig framför mig, tvingade mig att öppna munnen och började leka med “den” i min mun. Inom mig grät jag stora floder, mitt hjärta brast och inget självförtoende fanns kvar inom mig. Mitt saliv rann ner för hakan och ner på halsen för att tillslut droppa ner på golvet. När de båda hade slutat fick jag ett hopp om att allt var slut, men det hoppet försvann lika fort som när någon blåser ut ett stearin ljus. De skulle bara byta plats med varandra och mardrömmen började om på nytt. Allting verkade ha tagit flera evigheter, mina kinder var blöta av tårar nu, de drog upp sina kalsonger och byxor. Jag försökte försiktigt att resa mig upp, rädd för att allt skulle börja om igen, rädd för att benen inte skulle kunna bära mig. Jag kom upp på benen och drog försiktigt upp mina trosor och byxor. Nu var det en stor fläck på golvet efter mitt saliv som runnit ur min mun, frågan var nu om mardrömmen skulle fortsätta genom att de skulle stänga in mig i det hemska fängelset igen eller om de skulle låta mig gå för den här gången.

Den blåa bussen

Om de nu inte var till kojan de tog mig så var det till den blåa bussen som stod hemma på Gerys tomt. Men fortfarande höll de i mig i varsin överarm medan de förde bort mig mot bussen, när vi kom fram höll bara Micke i mina armar medan Gery öppnade framdörrarna till bussen med någon knapp eller spak. Alla tre gick in i bussen, mitt hjärta började slå hårdare och snabbare, även om det var solsken ute så blev allting mörkt för mig när vi kom in i bussen, en stank av fukt och instängt slog alltid mot mig varje gång jag gick in i bussen. När vi var inne i bussen stängde Gery åter dörrarna med en knapp framme vid ratten. Inom mig skrek jag om att någon skulle komma och hjälpa mig, inom mig rann tårarna för fullt ner för mina små barn kinder. Jag visste vad som väntade mig fast jag vill inte tro på de. Rädslan växte sig större och större, rädslan gjorde så jag inte kunde röra mig.

Den ena av dem satte sig bakom ratten och låtsades vara bussföraren, medan den andra tog med mig längst bak i bussen, där sätena bildar en hel rad. Han sa åt mig att dra ner min byxa och trosa och sedan skulle jag lägga mig på sätena. Minns fortfarande hur hemskt det stank om sätena, nästan outhärdligt utav fukt och mögel, sätena som normalt sett brukar vara något lunda mjuka med tyget som skummgummit är täckt med, nu var det strävt och hårt och skavde mot min nakna hud. Han drog ner sin byxa och kalsong och la sig över mig och började med sitt roliga. Jag tittade framåt i bussen och då och då skymtade jag den andra i förarsätet, hur han lekte precis som vanligt, precis som om inget ovanligt försegick. Såg hur han låtsades att det var kurvor genom att han svängde och styrde med ratten, hörde på håll hur han gjorde läten som skulle låta som en buss.

Försökte bara få allting gjort i hopp om att få gå sen, allting verkade vara svart och såg monstrena genom mörkret som jag var så rädd för. När den första äntligen var klar gick han upp från mig och drog upp sina kalsonger och byxor, jag tänkte sätta mig upp men blev stoppad på vägen, han puttade tillbaka mig ner i sätena. Han gick fram och de två monstrena böt plats med varandra, den andra började komma mot mig, kände hur mina ögon började tåras, ville bara att allt skulle vara över. När han kom fram till mig drog han ner sina byxor och kalsonger och la sig även han ovan på mig, han började med sitt lilla roliga medan jag låg där hjälplös och skrek inom mig, ville att allt bara skulle vara en dröm, vill bara kunna slå upp ögonen och allt det hemska skulle vara borta, men så enkelt var det tyvärr inte. Efter en tid som verkade vara en evighet var han äntligen klar, han gick upp och drog på sig kalsonger och byxor, äntligen fick jag ta på mig mina kläder och ställa mig upp från de hemska sätena, det var knappt så jag kunde stå upp, all min energi var helt slut.

Senare på eftermiddagen kom pappa och hämtade oss i sin blåa gamla opel. Ingen sa någonting om det som hade hänt, ingen märkte att det var någonting som var fel heller. När vi äntligen kom hem öppnade jag dörren så fort bilen hade stannat och sprang till familjens hund / min bästa vän, Jajja. Jag kramade henne hårt och jag visste att hon aldrig skulle låta någon skada mig så länge jag hade henne vid min sida, hon pussade mig och jag kände mig trygg.