Arkiv för 'Läsarberättelser'
Fan ta dig och ditt hat
Fan ta dig för att du gjorde mig svag
Fan ta dig för att jag sitter bakom lås och bom
i ett fängelse oskyldigt dömd
Fan ta dig, du borde sitta här
Fan ta dig för att du lever
du är en människa inte värd att existera
Fan ta dig för de krig jag nu måste vinna
Fan ta dig för att jag lider
Fan ta dig!
Jag vill skrika ut min smärta
men tonerna är döda
Säg mig, varför dödade du inte mig?
Säg mig, varför dödade du inte mig istället?
Fan ta dig för att jag inte vill existera
Fan ta dig
du ska känna detta.
Fan ta dig
jag ville också ha en pappa..
Detta är min inre flickas skrik, ett skrik som plågat mig dagligen, konstant i flera år.
Idag kan jag se det annorlunda, ur en vuxensynvinkel också.
Men flickan lever kvar i mig, hon kommer aldrig dö.
Hon går med mig på livets hårda väg och vi kämpar tillsammans för rättvisa.
För det barn jag var som aldrig fick hjälp, som ingen såg.
Jag tänker inte vara den vuxna människan som bara går förbi.
Jag väljer att se, lyssna och agera.
Jag står för de tusentals barn som dagligen dödas en bit inombords.
Jag står för dem som behöver vår hjälp.
Jag väljer att vara en förebild!
Gör det du också!
/Milla.
Skriven 6 september '09 by Milla, i Läsarberättelser. 1 kommentar.
Jag sörjer ofta att jag förlorade min pappa, trots att det var ett medvetet val från min sida att säga upp kontakten och honom som min far.
Jag sörjer dagligen min barndom som togs ifrån mig.
Jag sörjer att jag aldrig fick vara den prinsessa jag alltid ville vara.
Det fanns aldrig något sagolikt, rosa fluffigt i min värld som jag drömde om.
Jag hamnade i en stor, mörk vuxenvärld jag aldrig förstod.
När jag var 6 år var det enda jag ville att bli vuxen, för jag trodde att jag skulle förstå då. Att det någonstans var lättare att vara vuxen.
En 6 år gammal flicka ska aldrig behöva känna så..
Att få vara barn är en gåva, en tid att lära, utforska och vara fri från ansvar.
Jag trodde länge att jag bar ansvaret till vad som hände mig, för det var så jag blev tillsagd.
Jag vet idag att det inte är så. Jag bär inget ansvar till de övergrepp som jag utsatts för. Det jag fått lära mig att ta ansvar över är hur jag ska lära mig att leva med min upplevelser.
Det är ett hårt jobb som kräver mycket tid, mod och tålamod. Tålamod att våga förändra sig själv, mod att våga berätta för de människor som finns omkring oss.
Barnet inom mig dör aldrig, för barnet inom vill ha upprättelse för det som hände henne, för det som hände mig.
Jag vill ha upprättelse för alla svek jag fick från vuxenvärlden, så väl som när övergreppen skedde och när jag skulle söka hjälp.
Denna upprättelse vill jag ha genom att få andra att lyssna, att våga se och prata med de barn som idag lever i en mardröm.
Jag har överlevt trots att det varit på gränsen var enda gång.
Jag är vuxen idag och jag förstår inte vad det är att vara rädd för, ett litet barn med en fruktansvärt smärta som han/hon inte vågar dela för att många vuxna är dåliga förebilder.. Skäms.
Det var någon gång för runt 31 år sedan. En liten flicka kom till världen. En vacker och välmående flicka. Föräldrarna var en mamma och en pappa i åldern strax innan 20. Flickebarnet var egentligen ett ”misstag”. Det sades att föräldrarna träffades på en fest och att fadern slagit vad om att han kunde få mamman i säng. Han lyckades. Annars hade jag inte skrivit detta idag.
När flickan kom till världen, arbetade pappan som vaktmästare på en skola. Mamman var föräldraledig med flickan. Dagarna förblev ganska ensidiga och tråkiga för flickan, som då bara var ett spädbarn. Mamman tog sovmornar mest varje dag. Kvar i spjälsängen fick flickan ligga. Trots hunger och blöta blöjor. Hemmet och flickebarnet blev lidandes. Om det inte vore för pappan.
Ganska snabbt upptäckte han hur läget var på hemmaplan. Tack vare cykelavståndet mellan hem och arbete kunde pappan cykla hem på sina raster för att byta blöjor och ge sin dotter mat. På kvällstid tog han hand om hemmet; städade, handlade, strök tvätten mm.
Pappan kämpade verkligen. Men ingen orkar hur länge som helst. Kontakt med sociala myndigheter gjordes. Men ingen hjälp fick han. Hjälpen kom istället från hans mor. Flickans farmor. Ett halvår fick flickan bo hos sin farmor. Torra blöjor, mat, lek, kärlek och glädje fylldes dagarna med.
Strax innan flickans 3-års dag fick hon en lillasyster. Det blev för mycket för pappan. Han orkade inte arbeta samtidigt som han skulle ta hand om två barn, hem och mamman. Det blev början på något helt annat.
Mamman och pappan flyttade isär. Den lilla flickan insisterade på att få bo hos sin pappa..
Mamman och pappan bodde ganska nära varandra. Med flickan hos pappan och lillasyster hos mamman. Varannan helg fick systrarna vara tillsammans hos pappan och de andra helgerna tillsammans hos mamman.
Flickan trivdes inte någonstans. Hos mamman var det alltid stökigt. Det kunde lika avföring från djur på golven, disken hopade sig i köket, badrummen var äckliga.
En vardag under dagistiden då flickan gått och lagt sig kom pappan in i rummet. Han frågade flickan om hon onanerade. Flickan var tyst. Pappan la sig bredvid flickan i hennes säng och stoppade in sin hand under hennes täcke. Strax därpå kände hon hans hand innanför sina trosor. Hur han rörde henne. Efter en stund gick han ut ur hennes rum. Det första minnet flickan har är detta. Minnet är inte det sista..
Det är så många gånger jag funderat på vad som kunde ha hjälpt mig att stoppa min förövare i tid, när jag fortfarande var ett litet barn och då jag behövde hjälp som mest.
Det finns nästan ingen som lär barn vad som är rätt och fel med beröring. Detta är en mycket viktig aspekt då beröring också är viktig för ett barn, men det finns inget barn som kan veta vad som är rätt och fel. Då barn förlitar sig troget på de vuxna att de ska ha rätt. I många fall så är gör de rätt, men för mig blev det så fruktansvärt fel.
Jag älskade att hålla hemligheter för det var jag duktig på och när jag fick dela en hemilghet med en vuxen, det var ännu större. Men min hemlighet var tung och som jag förstod innebörden av senare i livet..
Om det bara hade funnits något som kunnat talat om för mig, lärt mig vad beröring är och att när jag tycker att något är obehagligt så får Jag Säga NEJ!
En förskollärare hade varit perfekt, de tillbringar stor del av dagen med barn och är en objektiv person och också en person de flesta barn litar på.
Jag vill att förskollärare ska undervisas om sexuella övergrepp och att de ska ingå i deras jobb att lära barn rätt och fel.
De ska lära barn respekt och det skulle kunna göras i sammarbetsövningar, då barn lär sig att lita på varandra, vilket bygger respekt.
Det hade jag önskat när jag var ett litet barn, som bar på en alldeles för tung hemlighet som jag trodde var helt normal..
Jag frågade mig så många år varför min pappa sexuellt utnyttjade mig, hur han kunde göra något så frutansvärt mot sin egen dotter?
Det gick bara någon minut så var jag tillbaka där, Varför? Varför? Varför? Varför?
Varför?
VARFÖR?
Var enda gång kunde jag inte komma med något vettigt svar till mig själv för att trösta den tanken.
Tills jag lärde mig acceptans.
För att acceptera någonting behöver man inte tycka om det, det handlar om att se saker och ting som de är. För allt händer av en orsak, trots att ibland är orsaken okända för oss och kanske alltid kommer att vara.
Jag har lärt mig att leva med att inte veta varför.
För att jag har accepterat alla hemska händelser, jag hatar dem fortfarande lika mycket och det är något fruktansvärt och oacceptabelt.
MEN..
Skillnaden Nu & Då är att jag inte vill veta varför. För som sagt så sker allting av en orsak och jag skulle inte vilja veta min ”fars” beskrivning för varför han utnyttjade mig. De är sjuka människor vi talar om när det gäller sexualförbrytare och det finns ingen chans att de skulle ge oss ett svar på frågan ”Varför?” som skulle få oss att må bättre. Svaret skulle i alla fall äckla mig ännu mer än vad det redan gör.
Tänk om, tänk inte varför.. för jag tror inte du vill veta.
Ett steg närmre acceptans..
Kram Milla.
Jag sitter ofta och funderar på varför så många är rädda att lyssna på varandra. Det gäller så väl familj, vänner, skol- eller arbetskamrater och politiker. I många familjer, så väl förekommande i min också så vill man gärna inte prata om det som är svårt och jobbigt. Min släkt har otroligt fin fasad, även för oss som står dem närmast. Jag förstår inte varför allting ska vara så himla perfekt hela tiden. Jag har aldrig riktigt förstått mig på ordet perfekt och har svårt att för det än idag. Men för mig så är jag perfekt när jag nått till en punkt av acceptans och lyckast se saker och ting som de är, att de just inte är ‘perfekta’, då är jag perfekt.
Jag tycker att det är jobbigt att inte öppet kunna tala om vad det är jag varit med om och det spelar ingen roll om det är en klasskamrat eller min syster, för vi ska vara rädda för att den personen vi berättar för blir rädd och illa till mods.
Jag är mer rädd för att ingen säger något till mig än att de skulle berätta att i deras barndom fanns en farbror som slog eller en morfar som våldtog. Jag antar också att det är mina upplevelser som slutat skrämma mig, men jag vill inte skrämma andra, jag vill enbart uppmärksamma. Det händer hela tiden och så länge vi inte pratar om det så kommer inte ett skit att hända.
Varför är människor också rädda för att i en situation när någon berättar något från sitt hjärta, något som känns tungt säga att de inte förstår.
Det är inget fel med att inte förstå vissa saker, för det finns mycket i världen jag inte heller förstår.
Jag vill bara kunna prata om det som hänt mig, ibland vill jag bara ställa mig på torget och tala om för alla vilken kämpe jag är. Men de flesta skulle i dagens läge tycka att jag var galen och kanske sluta lyssna innan jag berättat hur långt jag kommit. De skulle ha blivit skrämda när jag sagt att min far våldtog mig i flera år.
När människor vinner på lotto hamnar de i tidningen och är vinnare.
Jag fick en jävla nitlott när jag föddes och genom den hårda vägen, genom att kämpa mig framåt blev jag en vinnare och det är något jag aldrig tänker glömma.. varför får då inte jag berätta vad jag tänker göra av mitt liv när jag kämpat år för att överleva och vunnit, när någon som vunnit 1 miljon kronor får berätta vad de tänker göra med sin fina summa pengar?
Det är en fråga jag ställer mig själv varje dag.
Det är dags för folket att öppna upp sig, släppa rädslan. Prova att öppet lyssna, sedan bedömma hur jobbigt det var. Och det spelar ingen roll om du förstår eller inte, för vi alla är en egen individ och de jag upplever kan ingen annan känna eller inte till 100 % förstå. Men vad gör det, bara vi lyssnar och finns till. Är det inte det vi har medmänniskor till?
Jag skulle i alla fall vilja finna flera!
Ta ett stort steg framåt, lyssna!
Kram Milla!
Jag har länge varit ett offer, nästan alla år jag kan minnas har jag vandrat omkring med rädda steg. Jag har låtit min rädsla givit bort så mycket av mig själv. En stad jag så länge älskat, dess charm, dess så välbevarade ålderdom har jag givit bort.. givit bort till min förövare.
Det var nästan två år sedan jag var där sist och då fylld av skam och fruktansvärd molande rädsla i magen. Igår tog jag nästa steg för att ta tillbaka mig själv, jag tog tillbaka min stad. Min egen stad, där jag vuxit upp och som gjort mig lika stor som liten ibland.
Från att ha varit ett offer, är jag en hjälte. Min alldeles egna hjälte, för jag kan minnsan rädda mig själv nu. Ingen ska någonsin ta något ifrån mig igen, med huvudet högt och utan skam i kroppen vandrar jag stolt på de gator jag vill.
Solen har börjat lysa ned i skuggornas dal..
Mitt namn är Milla och jag är 20 år.
När jag var en liten flicka var jag den lyckligaste i världen, jag kan inte minnas en dag jag inte hade ett leende på läpparna och hopp om allt som fanns och inte fanns.
Jag bodde med min mamma, pappa och yngre broder i ett stort vackert hus en mil utanför en mindre stad i södra Norrland.
Men det kom en dag då all den glädje jag hade sakta men säkert skulle förintas.
När jag var fem år så skiljde sig min mor och far. Mamma flyttade in till stan med mig och min bror, kämpade om vårdnaden om oss länge. Det slutade med att vi fick bo med mamma med undantag för varannan helg. Det var varannan helg för mycket för mig.
I min vildaste fantasi hade aldrig aldrig kunnat tänka mig att den far jag älskade så högt och litade på så fullständigt kunde utsätta mig för något så kränkande. Det tog inte lång tid innan övergreppen började och de blev grövre och grövre. Det var något jag aldrig fick berätta och jag var trogen min far – aldrig någonsin berätta. Detta fortsatte från att jag var ynka fem år och inte hade något som skulle attrahera en vuxen man tills jag var i 12 års åldern.
Tonåren för för mig fruktansvärd, steg för steg blev jag mer medveten om mig själv och min kropp och förstod någonstans där inne att någon var fel. Fruktansvärt fel. Jag vågade inte tala om övergreppen, vilket vid det laget jag heller inte förstod hade ägt rum, då lagrat alla traumatiska upplevelser på hög. Samtidigt som min så kallade far började med den psykiska misshandeln. När jag var där fick jag inte äta, för jag var för tjock. Vilket inte var ett fakta utan ett påstående från hans sida. Så väl dags till matbordet var jag tvungen att gå och springa. Detta ledde senare till hemska ätstörningar och att jag blev träningsnarkoman. Jag tränade stenhårt minst fyra gånger om dagen. För alla ord från hans sida svek så hårt inom mig, jag kände mig så fruktansvärt äcklig.
Jag gjorde allt i min makt för att inte göra honom arg. För jag hade tidigt lärt mig att jag inte kan göra min fader arg, då blir hans vansinnig. Med det menar jag fruktansvärt, obehagligt hysterisk. Jag sprang alltid in på mitt rum, stängde dörren och sköt sängen mot dörren och höll emot med min tunna kropp. Allt för att han inte skulle komma åt mig.
När jag blev äldre i cirka 15 års åldern så åkte jag inte dit lika ofta. Mamma som jag bodde med bodde sex mil därifrån och där kände jag mig tryggare. Jag åkte bara om jag blev övertalad av ilska att åka dit, jag vågade inget annat. När jag fyllde 16 flyttade jag till Gävle för att börja gymnasiet. Där raserade hela min värld.
Jag hade tidigare gått och kuratorer, familjeterapeuter, skolsystrar och pratat men jag hade aldrig talat om någonting. Bara att min far var elak mot mig. När jag väl var i Gävle helt ensam så såg jag mitt liv i ruiner, jag fick bra hjälp hos barn och ungdoms psykratrin. Där jag faktiskt berättade vad som hade hänt mig. Fast det tog tid för mig innan jag verkligen vågade prata om det. För jag vägrade, jag klarade inte av det när jag knappt klarade av att hålla mig vid liv en dag till.. Jag lider fortfarande av posttraumatisk stressyndrom men förr gick det inte en dag utan att jag haft minst 10 ångest attacker och svimmat av smärta. Jag fick börja äta diverse mediciner för att lidra min smärta, men jag förstår idag inte för vad. Det enda som hände var att jag mådde lika dåligt fast hade knappt kontakt med mina egna känslor eller resten av omvärlden.
Hösten 06 då jag var 17 år gjorde jag ett stort genombrott. Jag vågade anmäla, jag hade ordnat allt i detalj för att jag inte själv skulla dra mig ur av rädsla. Jag tog med mig två vänner till min kurator, hon fick ringa polisen för att tala om att jag var på väg. Dom tog mig till polisstationen och in tilll en polismans rum. Anmälan var blev det värsta jag gjort i mitt liv, men en av de bästa sakerna också. Där med så sade jag NEJ och stod upp för mig själv och när jag gick därifrån så kände jag något jag aldrig känt förut, jag kände mig stolt över mig själv. Där med så sade jag upp kontakten med min far. När han var under utredning så passade jag på med hjälp från min mormor och morfar att hämta de saker som tillhörde mig hos honom. För han är smart, en riktigt psykopat och han skulle inte våga riskera sitt eget skin genom att försöka skada mig då.
Detta skakade om hela min släkt, alla på min pappas sida tog hans parti. Det var JAG som var offret men alla på mammas har stöttat och stöttar mig än idag.
Det har varit en lång väg att gå med branta uppförsbackar, men jag gav aldrig upp. Trots att modet svikit mig så många gånger så har jag på något sätt alltid hittat ett sätt att klara dagen, även om det så var att gå och köpa en glass eller att titta på tv. Jag har nästan drunknat i mina egna tårar men jag har alltid rest mig upp. För jag har inte velat lämna denna värld utan att gjort allt.
Jag har varit självdestruktiv i från jag var 12 år till jag var 18. Men idag mår jag bra! Jag har kämpat som en dåre och från ruinerna av mitt liv har jag byggt upp hela min värld igen. Jag har plockat gamla delar och kombinerat dem med nya så som JAG VILL HA DET. Det är mitt liv och ingen ska någonsin försöka hindra mig från att göra det JAG vill eller ta något ifrån mig. Då jag kämpat om att ta tillbaka det som han tog ifrån mig förut, rätten över min egen kropp.
För jag vill ingenting glömma idag, ur det fruktansvärda så har jag lärt mig så mycket som många inte har.
Trots att det är förjävligt och brutalt, så finns det alltid ett sätt att överleva. Jag har sett det som en kamp mellan nu och då, till ett liv värt att leva. Jag har jobbat i terapi med var enda litet minne jag haft och accepterat att allting faktiskt inträffat men att det var DÅ och det är HÄR jag är NU.
Det är en oerhörd svår balans gång, men med tid och tålamod så lär man sig att handskas med smärtan och jobbiga minnen.
Jag har förlorat många år och har fortfarande mycket jobb framför mig för någon gång varje dag så kommer ett minne som jag bearbetar och sedan mår jag bra igen.
Jag lever som vilken ”normal” människa idag, bor ihop med min underbara sambo och har bra och dålig dagar. Visst har jag fruktansvärda dagar ibland, men då påminner jag mig själv om vilket jobb jag gjort och hur långt jag kommit. För jag är stark och jag är bra, en snäll och omtänksam person. Jag är här och min erfarenhet skall lära andra, hjälpa andra för tillsammans så är vi starka.
Världen är vacker, men verkligheten brutal. Fast det är sanningen i skuggorna som gör orden vackra. Ett öppet hjärta utan skam. Det är vad jag jobbar för..
Kram Milla.
Här är bara en av många saker jag har fått genomlida, en av många saker jag fick lida mig igenom i flera år, fler berättelser kommer.
Det hemska fängelset:
Rädslan varje gång jag blev instängd, rädslan varje gång när jag satt där instängd, rädslan finns fortfarande kvar inom mig.
Dom puttade in mig med en knuff så jag snubblade bort i hörnet längst bort. Ville bara skrika men kunde inte, mina tårar började rinns inom mig. Dörren till fängelset stängdes, jag blev kvar ensam och instängd medan de satte hänglås och såg till att de var låst ordentligt. Såg i deras ögon hur nöjda de verkade vara med sig själva.
Satte mig i hörnet längst bort från dörren, jag var rädd och ensam som få, kände skräcken inom mig. Bräderna som utgjorde mina väggar hade smala springor mellan sig, de dagar det var sol strålade solens strålar in på mig, men ändå fanns det inget ljus för mig, allt var ett stort svart mörker utan ljus och utan hopp. De dagar de regnade, strilade regnet in på mig genom springorna i väggarna och det droppade vatten från taket, men rörde mig ändå inte, kylan av att bli blöt av regnet fick mig att spänna mig och små skaka. Jag satt alldeles tyst och stilla och lyssnade på deras skratt och prat från våningen ovan mig, hörde hur de lekte “normala” pojklekar med bilar och traktorer och annat de har att leka med i den åldern.
Jag försökte alltid andas och röra mig så tyst som möjligt i hopp om att de skulle glömma bort mig, men det hände självklart aldrig. I min tystnad blev skräcken alltid större när jag hörde att deras steg närmade sig hålet i deras “balkong” som ledde till stegen ner till marken. Hörde att stegen kom närmare och närmare, såg på hur de börjafe klättra ner. Till slut stod de utanför öppning till “fängelset”, deras ansikten förvreds till ondskefulla monsters hemska ansikten, deras ögon glimmade av ondska och deras leenden förvandlades till ondskefulla flin. Gery började rota i sin ena ficka på sina jeans (som han alltid hade på sig), jag visste mycket väl vad han letade efter, han letade efter nyckeln till hänglåset.
Mitt hjärta bultade och slog så jag trodde de skulle hoppa ur kroppen på mig. Han hittade alltid nycklen, medan han låste upp kändes det som om min själ sprang iväg och lämnade kroppen kvar till ett evigt lidande. När det var upplåst kom båda in i “fängelset”, de kom allt närmare mig och när de var framme på varsin sida om mig tog de tag i varsin överarm på mig och började föra ut mig. När vi hade kommit ut ur “fängelset” var jag praktiskt taget livrädd, det ömmade lite i överarmarna som de fortfarande höll i, ville egentligen bara springa där ifrån, skrikandes och gråtandes, men kunde inte göra någonting utav det för rädslan var för stor, mina ben kunde nätt och jämt bära mig. En enda fråga började snurra uppe i mitt huvud, vart skulle de ta mig nu? Som var mest vanligt upp till kojan eller bort till den blåa bussen?
Upp till kojan:
För det mesta blev det upp till kojan, medan den ena utav dem började klättra upp stod den andra kvar nere och höll fast mig, sedan var det min tur. Min rädsla var enorm, mina ben skakade av all rädsla, när jag hade kommit upp tog den som redan var upp tag i mig och började föra in mig i själva kojan. När den sista utav dem hade kommit upp stängde han dörren till kojan och reglade den. Den som höll i mig släppte fortfarande inte taget om mina armar. Jag stod helt stilla helt paralyserad av min rädsla, skräcken över vad de skulle göra med mig, mitt hjärta bultade och slog så fort att det gjorde ont i bröstet.
Personen som inte höll fast mig sparkade undan alla leksaker till ett av hörnen i kojan, minns fortfarande att det var möblerat uppe i kojan med 1 bord, 2 stolar och en leksaksspis. När det var en stor fri yta på golvet kom den som inte höll fast mig fram till mig och log, han tog tag i min byx- och troslinning och drog ner båda två till fotlederna på mig, sedan blev jag för det mesta beordrad att ställa mig på alla fyra. Helt mekaniskt och utan att tänka gjorde jag det, på grund av att jag inte vågade annat. När jag stod där på alla fyra rann alltid någon tår ner för min lilla kind, visste att nu skulle ytterligare en mardröm börja.
Båda “monstrena” dog ner sina byxor och kalsonger, den ena utav dem gick bakom mig och började ta mig bakifrån, antingen i slidan eller analen, medan den andra utav dem gick och ställde sig framför mig, tvingade mig att öppna munnen och började leka med “den” i min mun. Inom mig grät jag stora floder, mitt hjärta brast och inget självförtoende fanns kvar inom mig. Mitt saliv rann ner för hakan och ner på halsen för att tillslut droppa ner på golvet. När de båda hade slutat fick jag ett hopp om att allt var slut, men det hoppet försvann lika fort som när någon blåser ut ett stearin ljus. De skulle bara byta plats med varandra och mardrömmen började om på nytt. Allting verkade ha tagit flera evigheter, mina kinder var blöta av tårar nu, de drog upp sina kalsonger och byxor. Jag försökte försiktigt att resa mig upp, rädd för att allt skulle börja om igen, rädd för att benen inte skulle kunna bära mig. Jag kom upp på benen och drog försiktigt upp mina trosor och byxor. Nu var det en stor fläck på golvet efter mitt saliv som runnit ur min mun, frågan var nu om mardrömmen skulle fortsätta genom att de skulle stänga in mig i det hemska fängelset igen eller om de skulle låta mig gå för den här gången.
Den blåa bussen
Om de nu inte var till kojan de tog mig så var det till den blåa bussen som stod hemma på Gerys tomt. Men fortfarande höll de i mig i varsin överarm medan de förde bort mig mot bussen, när vi kom fram höll bara Micke i mina armar medan Gery öppnade framdörrarna till bussen med någon knapp eller spak. Alla tre gick in i bussen, mitt hjärta började slå hårdare och snabbare, även om det var solsken ute så blev allting mörkt för mig när vi kom in i bussen, en stank av fukt och instängt slog alltid mot mig varje gång jag gick in i bussen. När vi var inne i bussen stängde Gery åter dörrarna med en knapp framme vid ratten. Inom mig skrek jag om att någon skulle komma och hjälpa mig, inom mig rann tårarna för fullt ner för mina små barn kinder. Jag visste vad som väntade mig fast jag vill inte tro på de. Rädslan växte sig större och större, rädslan gjorde så jag inte kunde röra mig.
Den ena av dem satte sig bakom ratten och låtsades vara bussföraren, medan den andra tog med mig längst bak i bussen, där sätena bildar en hel rad. Han sa åt mig att dra ner min byxa och trosa och sedan skulle jag lägga mig på sätena. Minns fortfarande hur hemskt det stank om sätena, nästan outhärdligt utav fukt och mögel, sätena som normalt sett brukar vara något lunda mjuka med tyget som skummgummit är täckt med, nu var det strävt och hårt och skavde mot min nakna hud. Han drog ner sin byxa och kalsong och la sig över mig och började med sitt roliga. Jag tittade framåt i bussen och då och då skymtade jag den andra i förarsätet, hur han lekte precis som vanligt, precis som om inget ovanligt försegick. Såg hur han låtsades att det var kurvor genom att han svängde och styrde med ratten, hörde på håll hur han gjorde läten som skulle låta som en buss.
Försökte bara få allting gjort i hopp om att få gå sen, allting verkade vara svart och såg monstrena genom mörkret som jag var så rädd för. När den första äntligen var klar gick han upp från mig och drog upp sina kalsonger och byxor, jag tänkte sätta mig upp men blev stoppad på vägen, han puttade tillbaka mig ner i sätena. Han gick fram och de två monstrena böt plats med varandra, den andra började komma mot mig, kände hur mina ögon började tåras, ville bara att allt skulle vara över. När han kom fram till mig drog han ner sina byxor och kalsonger och la sig även han ovan på mig, han började med sitt lilla roliga medan jag låg där hjälplös och skrek inom mig, ville att allt bara skulle vara en dröm, vill bara kunna slå upp ögonen och allt det hemska skulle vara borta, men så enkelt var det tyvärr inte. Efter en tid som verkade vara en evighet var han äntligen klar, han gick upp och drog på sig kalsonger och byxor, äntligen fick jag ta på mig mina kläder och ställa mig upp från de hemska sätena, det var knappt så jag kunde stå upp, all min energi var helt slut.
Senare på eftermiddagen kom pappa och hämtade oss i sin blåa gamla opel. Ingen sa någonting om det som hade hänt, ingen märkte att det var någonting som var fel heller. När vi äntligen kom hem öppnade jag dörren så fort bilen hade stannat och sprang till familjens hund / min bästa vän, Jajja. Jag kramade henne hårt och jag visste att hon aldrig skulle låta någon skada mig så länge jag hade henne vid min sida, hon pussade mig och jag kände mig trygg.
Hej Mattias.
Just nu händer det en hel del runt omkring mig och jag hinner inte skriva något nytt inlägg de närmaste dagarna. Om du vill så får du gärna lägga ut ett kapitel ur min bok. Detta kapitel handlar om den eftermiddag jag fick nog av alla övergrepp och försökte ta mitt liv.
Förresten… det blev visst ett inlägg ändå… Det bara flöt på:-)
Om du kan lägga ut både mailet och kapitlet vore det bra. Jag ändrar färg på det som kan läggas ut, så blir det inga missförstånd.
Lycka till! Du, din mamma och din moster är guld värda!
Varma kramar XXXX
ps. hör av dig om det är något du vill ändra.
Mord by proxy
Hur många av ungdomarna som lyckas ta sina liv, har varit utsatta för övergrepp? Hur många liv har förlorats för att en störd människa har fattat beslutet att ta det h*n vill ha? Utan hänsyn till det barn h*n suktar efter. Hur många ”mördare by proxy” finns det bland pedofilerna och hebefilerna?
Hur många av ungdomarna som skär sig, har varit utsatta?
Det måste bli en ändring i attityden mot de som varit utsatta. De måste få adekvat hjälp så att kyrkogårdarna inte fylls med kistor som innehåller våldtagna barn som inte orkade mer. Så att psykiatriavdelningarna inte fylls med ungdomar med sönderskurna armar och barn och ungdomar som inte lyckades ta sina liv. Några av dem lyckas nästa gång.
Förgripare måste i tillägg till kännbara fängelsestraff även dömas till tvångsvård. Så länge de inte samarbetar med vården, skall de inte släppas ut. Fängelsestraffen är upprättelsen för barnet, vården är skyddet för nästa barn.
Jag lyckades inte… Jag lever, men det har varit ett liv som förstördes av förövarna. De tog ifrån mig det liv jag var född att leva.
Låt inga fler liv bli förstörda.
Allemansrätten och små turkosa piller
Det hade hänt igen! Ännu en man hade ansett sig ha rätt till mitt kön. Allemansrätten gällde visst under mina kläder, inuti mig. Nu gav jag upp. Jag orkade helt enkelt inte med mer av allt drama, tafsande händer, ovälkomna tungor och skrikande fruar. Något gick sönder inuti mig och hoppet dog.
Jag gick in i mitt rum och låste dörren med den stora gamla nyckeln som jag inte hade känt något behov av att använda tidigare.
Jag tog av mig den gröna blusen och den benvita kjolen som mamma hade sytt åt mig bara några veckor tidigare. Jag hängde upp dem på galgarna som hängde på garderobsdörren. Snyggt och prydligt skulle det vara. Sedan tog jag på mig mitt barnsliga vita nattlinne med små lamm tryckta på flanellen. Lammkött… inte ens mitt flanellinne var odelat barnsligt.
Jag satte mig vid det lilla bordet och skrev ett avskedsbrev till mamma. Brevet lade jag under min kudde, och sedan satte jag mig på den vita stolen och drog ut lådan i bordet. Glasburken med de små turkosa pillren var nästan full, så jag kände mig säker på att det skulle räcka. Mamma hade ju sagt att epilepsimedicinen var rena rama giftet. Jag hade glömt att ta med mig något att dricka och jag ville inte gå ut i köket igen, så jag började svälja ett piller åt gången medan tårarna stilla rann ned för kinderna och droppade på mina händer som höll ett fast grepp om pillerburken.
Jag hade gett upp, och orkade helt enkelt inte mer. Det hade gjort så ont under så många år, och jag kände att jag skulle kunna förlora förståndet om en enda människa till skulle klandra mig, om en enda man skulle röra vid mig igen. Ingen skulle få lov att göra mig illa, aldrig mer. Därför satte jag stopp. Därför fortsatte jag att svälja de små pillren ett efter ett utan något att dricka. Till slut var burken tom.
Jag vek undan det vita virkade överkastet, och lade mig lugnt ned för att dö. Jag hade bestämt mig, och det fanns ingen återvändo. Jag lade mig på sidan, med ena handen under kudden så jag kände att brevet låg där det skulle.
Jag började känna mig konstig och ofokuserad. Tankarna svepte omkring som en båt i sjönöd. Jag tänkte på mamma och mina systrar och kände en oändlig sorg vid tanken på att jag aldrig skulle få se dem igen. Men min tid bland alla dessa män var över. Nu skulle ingen kunna få mig att säga ja när jag ville skrika nej.
Nu tackade jag nej till att få se vad mera livet skulle kunna ge mig. Femton år, våldtagen, utnyttjad och klandrad. Aldrig mer.
Äntligen sa jag nej. Allemansrätten hade upphört att gälla.
Carpe Diem
