Det här är så viktigt- mer än man kanförstå faktiskt. Jag hoppas socialtjänst, och politiker verkligen kommer att förstå hur ett övergrepp och alla svek från familjen förstör för en människa.

Det lämnas barn tydligen till fosterhem och kontakthem där de utnyttjas. Sekretessen eller vad det är förbjuder att soc bara sponant kommer och gör hembesök. Man anar men har inga bevis. DET MÅSTE ÄNDRAS PÅ DET. NATURLIGTVIS.

blev själv utnyttjad av en farbror när jag var i 12-årsåldern,
det var svårt naturligtvis- men kanske ändå värre att ingen brydde sig. INGEN BRYDDE siG. Har idag svikits av mina syskon- det är för svåra grejer antagligen .

Jag tror det är det viktigaste- omhänderagande efteråt och stödet. Se till att barnen har ett riktigt stöd och lyssna.

Och se till att förövarna tvångsvårdas på ngt sätt.
Äckel.

Hej jag har en del av en berättelse att dela med mig av. Är en pytteliten tjej nära 30 år. Känns som jag stannat i åldern, jag kommer inte vidare. Har byggt en hel borg omkring mig. Tuff på ytan men så liten och skör där inne.
Allt började en tidig vårdag, snön låg fortfarande kvar. Jag och min bästa vän var ute och åkte pulka. Vi var båda 6 år och hade så roligt. Men allt blev förändrat den dagen. En man på ca 55 år förstörde min tillit till vuxna, och det stannade inte bara med honom. Han gjorde oss illa. Jag fick en början på en historia som förföljer mig än idag.
Fast jag vet faktiskt inte vad som skrämde mig värst den dagen. Jag var för liten att förstå..

Efter det som hänt gick vi två små flickor tillsammans hem till min väns hem. Där mötte vi hennes pappa som blev rasande av vår historia. Han fick panik på fel sätt. 55 åringen hade fått utlösning i skogen och lite av ”kletet” hamnade på min väns kläder. Hennes pappa slet av kläderna kastade in dem i tvättmaskinen gav henne en örfil så hon for ned i golvet. Han sa att vi ljög. Jag liten och livrädd skickades hem till mig. Fattade inte varför han var så elak när vi berättade som det var.
Jag berättade historien en gång till den dagen, nu för min mamma. Hon ringde polisen direkt och det blev kalabalik i mitt hem. Som alltid var en trygg plats för mig. Jag förstod fortfarande inte. Nu hade två vuxna människor som man ska se upp till förvrängt min syn. Det gick inte ihop. Och tyvärr slutade det inte där heller.

Polisen fick problem eftersom det inte fanns riktiga bevis kvar. Det kändes att de inte gjorde allt de kunde..”Snuskgubben” som han fick heta åkte aldrig fast. Även så hade flera barn råkat ut för honom i byn.
Och efter några förhör med polis skulle allt tystas ned, vi fick inte berätta för någon. Polisen kunde inte ens ge oss en kurator. Ingenting, från rena kaos till helt knäpptyst. Ännu några vuxna människor som gjorde mig illa.

Blivit utnyttjad, våldtagen och illa behandlad vid flera tillfällen i livet. Sätter mig själv i dåligt sällskap, tycker väl inte att jag är värd att ha det bättre. Jag får skylla mig själv. Vissa dagar ger jag upp, andra kämpar jag hårt. Vill kunna stödja andra som fart illa.
Som tur är har jag alltid haft min vän vid min sida, vi har pratat mycket med varandra om just den dagen som blev en början på vårat nya liv. Hon har det också svårt att leva som vanligt.

Ni som läser detta som vill men aldrig riktigt vågat berätta. Prata det finns alltid någon som lyssnar.
Jag vädjar till alla där ute. Stå på er för barnens/människans rätt. Det får inte vara TYST!!.. Kramar till alla er som kämpar Mvh skorpan..

Jag fick för 8 månader sedan tillgång till ett minne av ett övergrepp när jag var 5 år. Resan att förstå – och förlåta -har varit mycket tuff och smärtsam. Men idag kan jag se att det i stort sett är över. Jag har skrivit mer om det på min metroblogg http://www.metrobloggen.se/jsp/public/index.jsp?article=19.4115610

Eftersom jag tror att allt som händer har en mening (livet blir i alla fall lättare att hantera med den inställningen) försöker jag förstå vad jag nu ska göra med den här ”gåvan”. Kanske är det att visa att det går att komma igenom. Och att uppmärksamma omvärlden på vad som sker i det fördolda. Att lära oss lyssna på barnen – och ta det de säger på allvar. Med respekt.
Tyvärr är Skorpans historia ovan rätt vanlig och att inte bli trodd skadar kanske nästan mer än själva händelsen. Och eftersom ett litet barns språk är begränsat kanske inte vuxna alltid förstår vad barnet menar.
Vill därför rekommendera boken ”Barnets röst” av Madge Bray till alla vuxna, främst de som arbetar med barn. Hon beskriver rakt upp och ner dialoger hon haft i sitt arbete med barn som utsatts för övergrepp, där hon med hjälp av en leklåda får barnet att berätta – i sin egen takt och med sitt eget språk. Jag grät, nickade igenkännande när jag läste barnens berättelser om övergrepp.
Vi kan inte längre blunda för att detta sker dagligen, överallt. Det här mörka rummet behöver belysas.