Senaste inläggen i bloggen
Jag är lika stark som svag
Min styrka sitter i min svaghet
Att leva så nära döden men endå vilja leva
Jag har accepterat det.
Jag tog ansvar över mitt liv
Ett ansvar jag kanske inte skulle behöva ta så tidigt
Ett ansvar för att överleva
för att orka leva i helvetet
Jag har accepterat det.
Acceptans leder till förändrig
Acceptans är styrka
Jag är stark och orkar leva mitt liv.
Mitt eget huvud skrämer mig inte längre.
Jag är stark.
För jag orkar leva med övergreppen i minnet, alla hot, döden som så länge var vid min sida.
Jag orkade leva
och det ska ingen ta ifrån mig.
Mitt liv, min styrka.
Det du, det är inget du kan ta ifrån mig!
Tänk dig..
du vaknar upp en morgon, solen skiner in genom fönstret, fåglarna kvittrar och du tänker ”vilken underbar dag!”.
När jag var 5-18 år vaknade jag upp en sådan dag och tänkte ”en bra dag.. nu förväntas jag vara glad..”
Jag är en av alla människor om utsatts för sexuella övergrepp.
Jag har plågats av tanken hur jag ska orka spela att ha en levande utsida när jag så gott som var död inombords.
För mig har aldrig den fysiska smärtan varit jobbig, kroppen är helt fantastisk och vi kan lära oss att stänga av.
Men att bit för bit känna att jag dör mer och mer för varje övergrepp, det är outhärdligt.
Jag lärde mig redan som 6 år att livet kan ta slut, att jag skulle kunna ta mitt sista andetag vilken sekund som helst.
När min far våldtog mig i badkaret och jag drogs ned under vattnet.
Jag hann kipa efter luft mellan gångerna jag drog upp och ned..
Såklart kände jag smärtan, det kan jag inte förneka.
Jag dog en bit varje gång och jag dog ännu mer när jag visste att det skulle fortsätta imorgon igen..
För alla är inte livet en självklarhet.
Hur mycket än solen skiner ned på oss, så läker de inte själens sår.
Det som kunde göra en dag bättre för mig förr var mörkret och regniga dagar, de är alltid en anleding till att känna sig deppig, för alla människor.
Det jag vill tillägga är att jag idag mår bättre. För jag blev sedd, någon lyssnade och hjälpte mig.
Det har tagit tid och mycket styrka att bygga upp mitt döda inre till något levande igen.
Men det är möjligt!
Bara vi vågar ta oss an de barn som lider.
Jag är ett levande bevis på att det går att återuppliva ett dött inre.
Jag är ett levande bevis på styrka.
Jag är ett levande bevis på mod.
Men det har inte varit en lätt väg..
Gör den vägen lättare för barnen som idag utsätts för sexuella övergrepp.
Våga se dem, gör en anonym anmälan om du har misstankar eller ser ett barn skadas.
Hjälp de barn som inte kan hjälpa sig själva!
/ Milla.
Skriven 11 september '09 by Milla, i Okategoriserade. 6 kommentarer.
Fan ta dig och ditt hat
Fan ta dig för att du gjorde mig svag
Fan ta dig för att jag sitter bakom lås och bom
i ett fängelse oskyldigt dömd
Fan ta dig, du borde sitta här
Fan ta dig för att du lever
du är en människa inte värd att existera
Fan ta dig för de krig jag nu måste vinna
Fan ta dig för att jag lider
Fan ta dig!
Jag vill skrika ut min smärta
men tonerna är döda
Säg mig, varför dödade du inte mig?
Säg mig, varför dödade du inte mig istället?
Fan ta dig för att jag inte vill existera
Fan ta dig
du ska känna detta.
Fan ta dig
jag ville också ha en pappa..
Detta är min inre flickas skrik, ett skrik som plågat mig dagligen, konstant i flera år.
Idag kan jag se det annorlunda, ur en vuxensynvinkel också.
Men flickan lever kvar i mig, hon kommer aldrig dö.
Hon går med mig på livets hårda väg och vi kämpar tillsammans för rättvisa.
För det barn jag var som aldrig fick hjälp, som ingen såg.
Jag tänker inte vara den vuxna människan som bara går förbi.
Jag väljer att se, lyssna och agera.
Jag står för de tusentals barn som dagligen dödas en bit inombords.
Jag står för dem som behöver vår hjälp.
Jag väljer att vara en förebild!
Gör det du också!
/Milla.
Skriven 6 september '09 by Milla, i Läsarberättelser. 1 kommentar.
Japp, nu är nästan allt klart inför den 5:e september. Vi kommer att lägga ut programmet här i slutet av denna vecka. Det känns som ett bra program med kanon bra föreläsare/talare samt bra artister….
Vi har haft möte med södertälje kommun för att tillsammans med dom sätta ihop våra respektive program, det känns kanon bra och jätte spännande….och visst lite pirrigt också förstås…..
Så håll koll på sidan så kan ni snart se vårat program!
Må gott!!
Ja, i torsdags så träffade Åsa o jag Sara Damber, grundare till FRIENDS och en enorm inspiratör! Mötet var mycket givande och vi fick många bra tips och ideer, tusen tack för det Sara!!
Vi kommer att ses igen och det ser vi verkligen fram emot förstås.
Vi jobbar vidare med ”Trsdockans dag” och mycket faller på plats, dock inte allt ännu. Så fort vi har alla bitar lägger vi ut det på sidan så alla kan ta del och förhoppningsvis sluta upp .
Nu jobbar vi framåt och ska dessutom snart ner till härliga österlen en vecka, och räknar med att kunna jobba även där.
Kramar
Skriven 25 juli '09 by johanna, i Allmänt. Inga kommentarer.
Jag sörjer ofta att jag förlorade min pappa, trots att det var ett medvetet val från min sida att säga upp kontakten och honom som min far.
Jag sörjer dagligen min barndom som togs ifrån mig.
Jag sörjer att jag aldrig fick vara den prinsessa jag alltid ville vara.
Det fanns aldrig något sagolikt, rosa fluffigt i min värld som jag drömde om.
Jag hamnade i en stor, mörk vuxenvärld jag aldrig förstod.
När jag var 6 år var det enda jag ville att bli vuxen, för jag trodde att jag skulle förstå då. Att det någonstans var lättare att vara vuxen.
En 6 år gammal flicka ska aldrig behöva känna så..
Att få vara barn är en gåva, en tid att lära, utforska och vara fri från ansvar.
Jag trodde länge att jag bar ansvaret till vad som hände mig, för det var så jag blev tillsagd.
Jag vet idag att det inte är så. Jag bär inget ansvar till de övergrepp som jag utsatts för. Det jag fått lära mig att ta ansvar över är hur jag ska lära mig att leva med min upplevelser.
Det är ett hårt jobb som kräver mycket tid, mod och tålamod. Tålamod att våga förändra sig själv, mod att våga berätta för de människor som finns omkring oss.
Barnet inom mig dör aldrig, för barnet inom vill ha upprättelse för det som hände henne, för det som hände mig.
Jag vill ha upprättelse för alla svek jag fick från vuxenvärlden, så väl som när övergreppen skedde och när jag skulle söka hjälp.
Denna upprättelse vill jag ha genom att få andra att lyssna, att våga se och prata med de barn som idag lever i en mardröm.
Jag har överlevt trots att det varit på gränsen var enda gång.
Jag är vuxen idag och jag förstår inte vad det är att vara rädd för, ett litet barn med en fruktansvärt smärta som han/hon inte vågar dela för att många vuxna är dåliga förebilder.. Skäms.
Igår var vi med i Södertäljes lokaltidning (Länstidningen), och idag kom den även upp på deras hemsida (på förstasidan).
Det var någon gång för runt 31 år sedan. En liten flicka kom till världen. En vacker och välmående flicka. Föräldrarna var en mamma och en pappa i åldern strax innan 20. Flickebarnet var egentligen ett ”misstag”. Det sades att föräldrarna träffades på en fest och att fadern slagit vad om att han kunde få mamman i säng. Han lyckades. Annars hade jag inte skrivit detta idag.
När flickan kom till världen, arbetade pappan som vaktmästare på en skola. Mamman var föräldraledig med flickan. Dagarna förblev ganska ensidiga och tråkiga för flickan, som då bara var ett spädbarn. Mamman tog sovmornar mest varje dag. Kvar i spjälsängen fick flickan ligga. Trots hunger och blöta blöjor. Hemmet och flickebarnet blev lidandes. Om det inte vore för pappan.
Ganska snabbt upptäckte han hur läget var på hemmaplan. Tack vare cykelavståndet mellan hem och arbete kunde pappan cykla hem på sina raster för att byta blöjor och ge sin dotter mat. På kvällstid tog han hand om hemmet; städade, handlade, strök tvätten mm.
Pappan kämpade verkligen. Men ingen orkar hur länge som helst. Kontakt med sociala myndigheter gjordes. Men ingen hjälp fick han. Hjälpen kom istället från hans mor. Flickans farmor. Ett halvår fick flickan bo hos sin farmor. Torra blöjor, mat, lek, kärlek och glädje fylldes dagarna med.
Strax innan flickans 3-års dag fick hon en lillasyster. Det blev för mycket för pappan. Han orkade inte arbeta samtidigt som han skulle ta hand om två barn, hem och mamman. Det blev början på något helt annat.
Mamman och pappan flyttade isär. Den lilla flickan insisterade på att få bo hos sin pappa..
Mamman och pappan bodde ganska nära varandra. Med flickan hos pappan och lillasyster hos mamman. Varannan helg fick systrarna vara tillsammans hos pappan och de andra helgerna tillsammans hos mamman.
Flickan trivdes inte någonstans. Hos mamman var det alltid stökigt. Det kunde lika avföring från djur på golven, disken hopade sig i köket, badrummen var äckliga.
En vardag under dagistiden då flickan gått och lagt sig kom pappan in i rummet. Han frågade flickan om hon onanerade. Flickan var tyst. Pappan la sig bredvid flickan i hennes säng och stoppade in sin hand under hennes täcke. Strax därpå kände hon hans hand innanför sina trosor. Hur han rörde henne. Efter en stund gick han ut ur hennes rum. Det första minnet flickan har är detta. Minnet är inte det sista..
Det är så många gånger jag funderat på vad som kunde ha hjälpt mig att stoppa min förövare i tid, när jag fortfarande var ett litet barn och då jag behövde hjälp som mest.
Det finns nästan ingen som lär barn vad som är rätt och fel med beröring. Detta är en mycket viktig aspekt då beröring också är viktig för ett barn, men det finns inget barn som kan veta vad som är rätt och fel. Då barn förlitar sig troget på de vuxna att de ska ha rätt. I många fall så är gör de rätt, men för mig blev det så fruktansvärt fel.
Jag älskade att hålla hemligheter för det var jag duktig på och när jag fick dela en hemilghet med en vuxen, det var ännu större. Men min hemlighet var tung och som jag förstod innebörden av senare i livet..
Om det bara hade funnits något som kunnat talat om för mig, lärt mig vad beröring är och att när jag tycker att något är obehagligt så får Jag Säga NEJ!
En förskollärare hade varit perfekt, de tillbringar stor del av dagen med barn och är en objektiv person och också en person de flesta barn litar på.
Jag vill att förskollärare ska undervisas om sexuella övergrepp och att de ska ingå i deras jobb att lära barn rätt och fel.
De ska lära barn respekt och det skulle kunna göras i sammarbetsövningar, då barn lär sig att lita på varandra, vilket bygger respekt.
Det hade jag önskat när jag var ett litet barn, som bar på en alldeles för tung hemlighet som jag trodde var helt normal..
