Ja, i torsdags så träffade Åsa o jag Sara Damber, grundare till FRIENDS och en enorm inspiratör! Mötet var mycket givande och vi fick många bra tips och ideer, tusen tack för det Sara!!
Vi kommer att ses igen och det ser vi verkligen fram emot förstås.
Vi jobbar vidare med ”Trsdockans dag” och mycket faller på plats, dock inte allt ännu. Så fort vi har alla bitar lägger vi ut det på sidan så alla kan ta del och förhoppningsvis sluta upp .
Nu jobbar vi framåt och ska dessutom snart ner till härliga österlen en vecka, och räknar med att kunna jobba även där.
Kramar
Skriven 25 juli '09 by johanna, i Allmänt. Inga kommentarer.
Jag sörjer ofta att jag förlorade min pappa, trots att det var ett medvetet val från min sida att säga upp kontakten och honom som min far.
Jag sörjer dagligen min barndom som togs ifrån mig.
Jag sörjer att jag aldrig fick vara den prinsessa jag alltid ville vara.
Det fanns aldrig något sagolikt, rosa fluffigt i min värld som jag drömde om.
Jag hamnade i en stor, mörk vuxenvärld jag aldrig förstod.
När jag var 6 år var det enda jag ville att bli vuxen, för jag trodde att jag skulle förstå då. Att det någonstans var lättare att vara vuxen.
En 6 år gammal flicka ska aldrig behöva känna så..
Att få vara barn är en gåva, en tid att lära, utforska och vara fri från ansvar.
Jag trodde länge att jag bar ansvaret till vad som hände mig, för det var så jag blev tillsagd.
Jag vet idag att det inte är så. Jag bär inget ansvar till de övergrepp som jag utsatts för. Det jag fått lära mig att ta ansvar över är hur jag ska lära mig att leva med min upplevelser.
Det är ett hårt jobb som kräver mycket tid, mod och tålamod. Tålamod att våga förändra sig själv, mod att våga berätta för de människor som finns omkring oss.
Barnet inom mig dör aldrig, för barnet inom vill ha upprättelse för det som hände henne, för det som hände mig.
Jag vill ha upprättelse för alla svek jag fick från vuxenvärlden, så väl som när övergreppen skedde och när jag skulle söka hjälp.
Denna upprättelse vill jag ha genom att få andra att lyssna, att våga se och prata med de barn som idag lever i en mardröm.
Jag har överlevt trots att det varit på gränsen var enda gång.
Jag är vuxen idag och jag förstår inte vad det är att vara rädd för, ett litet barn med en fruktansvärt smärta som han/hon inte vågar dela för att många vuxna är dåliga förebilder.. Skäms.
Igår var vi med i Södertäljes lokaltidning (Länstidningen), och idag kom den även upp på deras hemsida (på förstasidan).
Det var någon gång för runt 31 år sedan. En liten flicka kom till världen. En vacker och välmående flicka. Föräldrarna var en mamma och en pappa i åldern strax innan 20. Flickebarnet var egentligen ett ”misstag”. Det sades att föräldrarna träffades på en fest och att fadern slagit vad om att han kunde få mamman i säng. Han lyckades. Annars hade jag inte skrivit detta idag.
När flickan kom till världen, arbetade pappan som vaktmästare på en skola. Mamman var föräldraledig med flickan. Dagarna förblev ganska ensidiga och tråkiga för flickan, som då bara var ett spädbarn. Mamman tog sovmornar mest varje dag. Kvar i spjälsängen fick flickan ligga. Trots hunger och blöta blöjor. Hemmet och flickebarnet blev lidandes. Om det inte vore för pappan.
Ganska snabbt upptäckte han hur läget var på hemmaplan. Tack vare cykelavståndet mellan hem och arbete kunde pappan cykla hem på sina raster för att byta blöjor och ge sin dotter mat. På kvällstid tog han hand om hemmet; städade, handlade, strök tvätten mm.
Pappan kämpade verkligen. Men ingen orkar hur länge som helst. Kontakt med sociala myndigheter gjordes. Men ingen hjälp fick han. Hjälpen kom istället från hans mor. Flickans farmor. Ett halvår fick flickan bo hos sin farmor. Torra blöjor, mat, lek, kärlek och glädje fylldes dagarna med.
Strax innan flickans 3-års dag fick hon en lillasyster. Det blev för mycket för pappan. Han orkade inte arbeta samtidigt som han skulle ta hand om två barn, hem och mamman. Det blev början på något helt annat.
Mamman och pappan flyttade isär. Den lilla flickan insisterade på att få bo hos sin pappa..
Mamman och pappan bodde ganska nära varandra. Med flickan hos pappan och lillasyster hos mamman. Varannan helg fick systrarna vara tillsammans hos pappan och de andra helgerna tillsammans hos mamman.
Flickan trivdes inte någonstans. Hos mamman var det alltid stökigt. Det kunde lika avföring från djur på golven, disken hopade sig i köket, badrummen var äckliga.
En vardag under dagistiden då flickan gått och lagt sig kom pappan in i rummet. Han frågade flickan om hon onanerade. Flickan var tyst. Pappan la sig bredvid flickan i hennes säng och stoppade in sin hand under hennes täcke. Strax därpå kände hon hans hand innanför sina trosor. Hur han rörde henne. Efter en stund gick han ut ur hennes rum. Det första minnet flickan har är detta. Minnet är inte det sista..
Det är så många gånger jag funderat på vad som kunde ha hjälpt mig att stoppa min förövare i tid, när jag fortfarande var ett litet barn och då jag behövde hjälp som mest.
Det finns nästan ingen som lär barn vad som är rätt och fel med beröring. Detta är en mycket viktig aspekt då beröring också är viktig för ett barn, men det finns inget barn som kan veta vad som är rätt och fel. Då barn förlitar sig troget på de vuxna att de ska ha rätt. I många fall så är gör de rätt, men för mig blev det så fruktansvärt fel.
Jag älskade att hålla hemligheter för det var jag duktig på och när jag fick dela en hemilghet med en vuxen, det var ännu större. Men min hemlighet var tung och som jag förstod innebörden av senare i livet..
Om det bara hade funnits något som kunnat talat om för mig, lärt mig vad beröring är och att när jag tycker att något är obehagligt så får Jag Säga NEJ!
En förskollärare hade varit perfekt, de tillbringar stor del av dagen med barn och är en objektiv person och också en person de flesta barn litar på.
Jag vill att förskollärare ska undervisas om sexuella övergrepp och att de ska ingå i deras jobb att lära barn rätt och fel.
De ska lära barn respekt och det skulle kunna göras i sammarbetsövningar, då barn lär sig att lita på varandra, vilket bygger respekt.
Det hade jag önskat när jag var ett litet barn, som bar på en alldeles för tung hemlighet som jag trodde var helt normal..
Idag har Johanna och jag fått väldigt mycket gjort, Vi håller ju på och planerar för fullt inför Trasdockans dag, och det är en hel del som ska klaffa och fixas. Sakta men säkert börjar bitarna falla på plats. Vi kommer så fort det är färdigt att lägga ut programmet på hemsidan, men vi kan lova att det kommer bli en intressant och viktig dag.
Så boka den 5 september i era kalendrar kl 12-14 så ni kan vara med och stötta i detta viktiga ämne!!
Kram
Jag frågade mig så många år varför min pappa sexuellt utnyttjade mig, hur han kunde göra något så frutansvärt mot sin egen dotter?
Det gick bara någon minut så var jag tillbaka där, Varför? Varför? Varför? Varför?
Varför?
VARFÖR?
Var enda gång kunde jag inte komma med något vettigt svar till mig själv för att trösta den tanken.
Tills jag lärde mig acceptans.
För att acceptera någonting behöver man inte tycka om det, det handlar om att se saker och ting som de är. För allt händer av en orsak, trots att ibland är orsaken okända för oss och kanske alltid kommer att vara.
Jag har lärt mig att leva med att inte veta varför.
För att jag har accepterat alla hemska händelser, jag hatar dem fortfarande lika mycket och det är något fruktansvärt och oacceptabelt.
MEN..
Skillnaden Nu & Då är att jag inte vill veta varför. För som sagt så sker allting av en orsak och jag skulle inte vilja veta min ”fars” beskrivning för varför han utnyttjade mig. De är sjuka människor vi talar om när det gäller sexualförbrytare och det finns ingen chans att de skulle ge oss ett svar på frågan ”Varför?” som skulle få oss att må bättre. Svaret skulle i alla fall äckla mig ännu mer än vad det redan gör.
Tänk om, tänk inte varför.. för jag tror inte du vill veta.
Ett steg närmre acceptans..
Kram Milla.
Jag sitter ofta och funderar på varför så många är rädda att lyssna på varandra. Det gäller så väl familj, vänner, skol- eller arbetskamrater och politiker. I många familjer, så väl förekommande i min också så vill man gärna inte prata om det som är svårt och jobbigt. Min släkt har otroligt fin fasad, även för oss som står dem närmast. Jag förstår inte varför allting ska vara så himla perfekt hela tiden. Jag har aldrig riktigt förstått mig på ordet perfekt och har svårt att för det än idag. Men för mig så är jag perfekt när jag nått till en punkt av acceptans och lyckast se saker och ting som de är, att de just inte är ‘perfekta’, då är jag perfekt.
Jag tycker att det är jobbigt att inte öppet kunna tala om vad det är jag varit med om och det spelar ingen roll om det är en klasskamrat eller min syster, för vi ska vara rädda för att den personen vi berättar för blir rädd och illa till mods.
Jag är mer rädd för att ingen säger något till mig än att de skulle berätta att i deras barndom fanns en farbror som slog eller en morfar som våldtog. Jag antar också att det är mina upplevelser som slutat skrämma mig, men jag vill inte skrämma andra, jag vill enbart uppmärksamma. Det händer hela tiden och så länge vi inte pratar om det så kommer inte ett skit att hända.
Varför är människor också rädda för att i en situation när någon berättar något från sitt hjärta, något som känns tungt säga att de inte förstår.
Det är inget fel med att inte förstå vissa saker, för det finns mycket i världen jag inte heller förstår.
Jag vill bara kunna prata om det som hänt mig, ibland vill jag bara ställa mig på torget och tala om för alla vilken kämpe jag är. Men de flesta skulle i dagens läge tycka att jag var galen och kanske sluta lyssna innan jag berättat hur långt jag kommit. De skulle ha blivit skrämda när jag sagt att min far våldtog mig i flera år.
När människor vinner på lotto hamnar de i tidningen och är vinnare.
Jag fick en jävla nitlott när jag föddes och genom den hårda vägen, genom att kämpa mig framåt blev jag en vinnare och det är något jag aldrig tänker glömma.. varför får då inte jag berätta vad jag tänker göra av mitt liv när jag kämpat år för att överleva och vunnit, när någon som vunnit 1 miljon kronor får berätta vad de tänker göra med sin fina summa pengar?
Det är en fråga jag ställer mig själv varje dag.
Det är dags för folket att öppna upp sig, släppa rädslan. Prova att öppet lyssna, sedan bedömma hur jobbigt det var. Och det spelar ingen roll om du förstår eller inte, för vi alla är en egen individ och de jag upplever kan ingen annan känna eller inte till 100 % förstå. Men vad gör det, bara vi lyssnar och finns till. Är det inte det vi har medmänniskor till?
Jag skulle i alla fall vilja finna flera!
Ta ett stort steg framåt, lyssna!
Kram Milla!
Jag har länge varit ett offer, nästan alla år jag kan minnas har jag vandrat omkring med rädda steg. Jag har låtit min rädsla givit bort så mycket av mig själv. En stad jag så länge älskat, dess charm, dess så välbevarade ålderdom har jag givit bort.. givit bort till min förövare.
Det var nästan två år sedan jag var där sist och då fylld av skam och fruktansvärd molande rädsla i magen. Igår tog jag nästa steg för att ta tillbaka mig själv, jag tog tillbaka min stad. Min egen stad, där jag vuxit upp och som gjort mig lika stor som liten ibland.
Från att ha varit ett offer, är jag en hjälte. Min alldeles egna hjälte, för jag kan minnsan rädda mig själv nu. Ingen ska någonsin ta något ifrån mig igen, med huvudet högt och utan skam i kroppen vandrar jag stolt på de gator jag vill.
Solen har börjat lysa ned i skuggornas dal..
Mitt namn är Milla och jag är 20 år.
När jag var en liten flicka var jag den lyckligaste i världen, jag kan inte minnas en dag jag inte hade ett leende på läpparna och hopp om allt som fanns och inte fanns.
Jag bodde med min mamma, pappa och yngre broder i ett stort vackert hus en mil utanför en mindre stad i södra Norrland.
Men det kom en dag då all den glädje jag hade sakta men säkert skulle förintas.
När jag var fem år så skiljde sig min mor och far. Mamma flyttade in till stan med mig och min bror, kämpade om vårdnaden om oss länge. Det slutade med att vi fick bo med mamma med undantag för varannan helg. Det var varannan helg för mycket för mig.
I min vildaste fantasi hade aldrig aldrig kunnat tänka mig att den far jag älskade så högt och litade på så fullständigt kunde utsätta mig för något så kränkande. Det tog inte lång tid innan övergreppen började och de blev grövre och grövre. Det var något jag aldrig fick berätta och jag var trogen min far – aldrig någonsin berätta. Detta fortsatte från att jag var ynka fem år och inte hade något som skulle attrahera en vuxen man tills jag var i 12 års åldern.
Tonåren för för mig fruktansvärd, steg för steg blev jag mer medveten om mig själv och min kropp och förstod någonstans där inne att någon var fel. Fruktansvärt fel. Jag vågade inte tala om övergreppen, vilket vid det laget jag heller inte förstod hade ägt rum, då lagrat alla traumatiska upplevelser på hög. Samtidigt som min så kallade far började med den psykiska misshandeln. När jag var där fick jag inte äta, för jag var för tjock. Vilket inte var ett fakta utan ett påstående från hans sida. Så väl dags till matbordet var jag tvungen att gå och springa. Detta ledde senare till hemska ätstörningar och att jag blev träningsnarkoman. Jag tränade stenhårt minst fyra gånger om dagen. För alla ord från hans sida svek så hårt inom mig, jag kände mig så fruktansvärt äcklig.
Jag gjorde allt i min makt för att inte göra honom arg. För jag hade tidigt lärt mig att jag inte kan göra min fader arg, då blir hans vansinnig. Med det menar jag fruktansvärt, obehagligt hysterisk. Jag sprang alltid in på mitt rum, stängde dörren och sköt sängen mot dörren och höll emot med min tunna kropp. Allt för att han inte skulle komma åt mig.
När jag blev äldre i cirka 15 års åldern så åkte jag inte dit lika ofta. Mamma som jag bodde med bodde sex mil därifrån och där kände jag mig tryggare. Jag åkte bara om jag blev övertalad av ilska att åka dit, jag vågade inget annat. När jag fyllde 16 flyttade jag till Gävle för att börja gymnasiet. Där raserade hela min värld.
Jag hade tidigare gått och kuratorer, familjeterapeuter, skolsystrar och pratat men jag hade aldrig talat om någonting. Bara att min far var elak mot mig. När jag väl var i Gävle helt ensam så såg jag mitt liv i ruiner, jag fick bra hjälp hos barn och ungdoms psykratrin. Där jag faktiskt berättade vad som hade hänt mig. Fast det tog tid för mig innan jag verkligen vågade prata om det. För jag vägrade, jag klarade inte av det när jag knappt klarade av att hålla mig vid liv en dag till.. Jag lider fortfarande av posttraumatisk stressyndrom men förr gick det inte en dag utan att jag haft minst 10 ångest attacker och svimmat av smärta. Jag fick börja äta diverse mediciner för att lidra min smärta, men jag förstår idag inte för vad. Det enda som hände var att jag mådde lika dåligt fast hade knappt kontakt med mina egna känslor eller resten av omvärlden.
Hösten 06 då jag var 17 år gjorde jag ett stort genombrott. Jag vågade anmäla, jag hade ordnat allt i detalj för att jag inte själv skulla dra mig ur av rädsla. Jag tog med mig två vänner till min kurator, hon fick ringa polisen för att tala om att jag var på väg. Dom tog mig till polisstationen och in tilll en polismans rum. Anmälan var blev det värsta jag gjort i mitt liv, men en av de bästa sakerna också. Där med så sade jag NEJ och stod upp för mig själv och när jag gick därifrån så kände jag något jag aldrig känt förut, jag kände mig stolt över mig själv. Där med så sade jag upp kontakten med min far. När han var under utredning så passade jag på med hjälp från min mormor och morfar att hämta de saker som tillhörde mig hos honom. För han är smart, en riktigt psykopat och han skulle inte våga riskera sitt eget skin genom att försöka skada mig då.
Detta skakade om hela min släkt, alla på min pappas sida tog hans parti. Det var JAG som var offret men alla på mammas har stöttat och stöttar mig än idag.
Det har varit en lång väg att gå med branta uppförsbackar, men jag gav aldrig upp. Trots att modet svikit mig så många gånger så har jag på något sätt alltid hittat ett sätt att klara dagen, även om det så var att gå och köpa en glass eller att titta på tv. Jag har nästan drunknat i mina egna tårar men jag har alltid rest mig upp. För jag har inte velat lämna denna värld utan att gjort allt.
Jag har varit självdestruktiv i från jag var 12 år till jag var 18. Men idag mår jag bra! Jag har kämpat som en dåre och från ruinerna av mitt liv har jag byggt upp hela min värld igen. Jag har plockat gamla delar och kombinerat dem med nya så som JAG VILL HA DET. Det är mitt liv och ingen ska någonsin försöka hindra mig från att göra det JAG vill eller ta något ifrån mig. Då jag kämpat om att ta tillbaka det som han tog ifrån mig förut, rätten över min egen kropp.
För jag vill ingenting glömma idag, ur det fruktansvärda så har jag lärt mig så mycket som många inte har.
Trots att det är förjävligt och brutalt, så finns det alltid ett sätt att överleva. Jag har sett det som en kamp mellan nu och då, till ett liv värt att leva. Jag har jobbat i terapi med var enda litet minne jag haft och accepterat att allting faktiskt inträffat men att det var DÅ och det är HÄR jag är NU.
Det är en oerhörd svår balans gång, men med tid och tålamod så lär man sig att handskas med smärtan och jobbiga minnen.
Jag har förlorat många år och har fortfarande mycket jobb framför mig för någon gång varje dag så kommer ett minne som jag bearbetar och sedan mår jag bra igen.
Jag lever som vilken ”normal” människa idag, bor ihop med min underbara sambo och har bra och dålig dagar. Visst har jag fruktansvärda dagar ibland, men då påminner jag mig själv om vilket jobb jag gjort och hur långt jag kommit. För jag är stark och jag är bra, en snäll och omtänksam person. Jag är här och min erfarenhet skall lära andra, hjälpa andra för tillsammans så är vi starka.
Världen är vacker, men verkligheten brutal. Fast det är sanningen i skuggorna som gör orden vackra. Ett öppet hjärta utan skam. Det är vad jag jobbar för..
Kram Milla.
