Först och främst GRATTIS till alla mammor! Vi utgår ifrån att ni har blivit uppvaktade?!
Som ni vet håller vi ju på för fullt med att planera inför ”Trasdockansdag”, och vi märker nu att vi behöver all hjälp vi kan få. Vi behöver någon/några som rent praktiskt kan hjälpa oss. Du/ni ska förstås ”brinna” för detta som vi och känna att ni vill vara oss behjälpliga med allt från: tips, ideer , ringa samtal och hjälpa till på plats. Självklart är ju detta helt idieelt.
Vad vi vet idag är att vi behöver hjälp med att ”rigga” upp elen den 5:e september, någon som kan ”hålla lite i trådarn”, någon som kan hjälpa att serva artister och talare, med lite fika o.s.v. All hjälp är välkommen!
Hör av er så att vi kan boka en träff!
Kramar Åsa & Johanna
Jaha, då var vårruset avklarat. Det var jätte kul och jag tycker det gav utdelning på ett positivt sätt. Denna gången var vi fyra i spåret men nästa år är vi minst det dubbla, minst!! Eller hur?
Åsa blev som sagt lite intervjuad av Peter Siepen, och han såg inte hela trycket på tröjan innan han stoppade oss, så lite ställd blev han allt när han såg att det handlade om sexuella övergrepp. Han fann sig dock snabbt och Åsa skötte sig galant, såklart!
Vi hade en jätte trevlig kväll och ja, det var många som tittade både en och två gånger på våra tröjor. Hoppas att någon som såg och läste på dom kände lite hopp, och att vi kanske tände någons gnista. Att vi vill och VÅGAR SE!
Nu kämpar vi mot nya mål och ni alla, häng med oss!!
Kram
Sådär, då var vårruset avklarat.
Dagen blev framgångsrik på många sätt. Tröjorna drog helt klart blickarna till sig, och störst var nog när Peter Siepen gjorde en kort intervju med Åsa i startfållan. Bra med publicitet.
Jag besökta BRIS tält och presenterade vår förening och frågade om de hade några i deras organisation som jobbade med liknande frågor som vi. Fick två namn så jag gav dem vår info-broschyr och visitkort.
Här kommer lite bilder från dagen.
Åsa och Johanna innan starten
Det var verkligen en härlig stämning. MÅNGA deltagare.
Johanna och Carina vid målgången
Styrelsen i utnyttjad.se
I morgon kommer vi att springa vårruset beklädda med våra utnyttjad-tshirts. Förhoppningsvis ger det reaktion?
Har ni vägarna förbi får ni väldigt gärna komma och heja fram oss. Jag (Mattias) kommer att stå vid målgången och försöka sprida budskapet så gott jag kan, medan Åsa och Johanna tillsammans med min gravida fru tar täten i spåret.
Ses i solen på gärdet i morgon… ?
Ja på tisdag den 26/5 är det så dax att springa den 5 km långa sträckan med våra tröjor som förhoppningsvis ska väcka lite uppmärksamhet och tankar!! Jag uppmanar alla som kan att komma o heja på oss, Det kommer att stå några personer vid mål med samma tröjor, slut upp och stötta oss. Har ni inte någon tröja så ta gärna en egen vit eller svart och skriv samma text!! VÅGA SE sexulla övergrepp på barn!! Eller Vi stödjer utnyttjad.se
VI SES
Jag hittade 4 riktigt bra dokumentäravsnitt om ”sexuella övergrepp på nätet” på Sveriges Radio.
Det började med en dokumentär som hette ”Flickan med hundhalsbandet” och som handlade om 3 poliser som i sitt arbete granskar bilder på nätet av sexuella övergrepp på barn.
Denna dokumentär följdes sedan upp i en serie av tre avsnitt:
Bakom dessa avsnitt står Mia Blomgren på Sveriges Radio. Ett mycket bra jobb av henne måste jag säga, skulle vilja se och höra mera sånt här.
Läs mer om alla dessa fyra avsnitt här.
Jag har under de senaste året sökt igenom nätet i jakt på information om sexuella övergrepp. Jag har letat efter forskningsrapporter, föreningar som jobbar med detta, bloggare som skriver om sina övergrepp och livet efter dem, efter eldsjälar som jobbar för alla utsatta barn och deras föräldrar.
Jag har hittar mycket! Det finns många eldsjälar där ute. Tyvärr verkar allt vara tämligen ”utspritt”, och de flesta bygger upp egna små ”nätverk” av personer de kommer i kontakt med via sina bloggar och dylikt.
Vi är en nystartad förening och behöver alla kontakter och kopplingar vi kan få, så därför såg jag ett stort behov av en gemensam samlingsplats på nätet där BARA vi som på något sätt jobbar med frågor kring sexuella övergrepp på barn kunde hålla till. Föreningar, privatpersoner, journalister, terapeuter, mm.
På så sätt kan vi hjälpa varandra i vårt arbete och våra funderingar. Vi kan tipsa varandra om event (tex trasdockans dag), dokumentärer och liknande (tex: Dr Phil-avsnittet jag tipsade om här tidigare i bloggen).
Nätverket är ”låst” så att bara de som blir inbjudna kommer in. Och alla medlemmar kan bjuda in nya medlemmar, så tanken är att vi skall utöka nätverket genom att bjuda in alla kontakter som vi själva har.
Så! Om du brinner för detta ämne och känner att du vill göra skillnad är det bara att kontakta oss så skickar jag en inbjudan.
Sidan hittar ni här: http://utnyttjad.ning.com/
Hej här blir trevligt att utöka bekantskapskretsen 
AB-bloggen vet jag inte om jag orkar med mer, försöker lära mig men kroppen orkar inte. Men som sagt jag ger aldrig upp och gläds varje gång då jag ser att möten överlevare emellan skapas och att isolering och ensamhet bryts. Det betyder mer än bara för ett barn..
Skriven 22 maj '09 by kjell-ake, i Allmänt. 2 kommentarer.
Här är bara en av många saker jag har fått genomlida, en av många saker jag fick lida mig igenom i flera år, fler berättelser kommer.
Det hemska fängelset:
Rädslan varje gång jag blev instängd, rädslan varje gång när jag satt där instängd, rädslan finns fortfarande kvar inom mig.
Dom puttade in mig med en knuff så jag snubblade bort i hörnet längst bort. Ville bara skrika men kunde inte, mina tårar började rinns inom mig. Dörren till fängelset stängdes, jag blev kvar ensam och instängd medan de satte hänglås och såg till att de var låst ordentligt. Såg i deras ögon hur nöjda de verkade vara med sig själva.
Satte mig i hörnet längst bort från dörren, jag var rädd och ensam som få, kände skräcken inom mig. Bräderna som utgjorde mina väggar hade smala springor mellan sig, de dagar det var sol strålade solens strålar in på mig, men ändå fanns det inget ljus för mig, allt var ett stort svart mörker utan ljus och utan hopp. De dagar de regnade, strilade regnet in på mig genom springorna i väggarna och det droppade vatten från taket, men rörde mig ändå inte, kylan av att bli blöt av regnet fick mig att spänna mig och små skaka. Jag satt alldeles tyst och stilla och lyssnade på deras skratt och prat från våningen ovan mig, hörde hur de lekte “normala” pojklekar med bilar och traktorer och annat de har att leka med i den åldern.
Jag försökte alltid andas och röra mig så tyst som möjligt i hopp om att de skulle glömma bort mig, men det hände självklart aldrig. I min tystnad blev skräcken alltid större när jag hörde att deras steg närmade sig hålet i deras “balkong” som ledde till stegen ner till marken. Hörde att stegen kom närmare och närmare, såg på hur de börjafe klättra ner. Till slut stod de utanför öppning till “fängelset”, deras ansikten förvreds till ondskefulla monsters hemska ansikten, deras ögon glimmade av ondska och deras leenden förvandlades till ondskefulla flin. Gery började rota i sin ena ficka på sina jeans (som han alltid hade på sig), jag visste mycket väl vad han letade efter, han letade efter nyckeln till hänglåset.
Mitt hjärta bultade och slog så jag trodde de skulle hoppa ur kroppen på mig. Han hittade alltid nycklen, medan han låste upp kändes det som om min själ sprang iväg och lämnade kroppen kvar till ett evigt lidande. När det var upplåst kom båda in i “fängelset”, de kom allt närmare mig och när de var framme på varsin sida om mig tog de tag i varsin överarm på mig och började föra ut mig. När vi hade kommit ut ur “fängelset” var jag praktiskt taget livrädd, det ömmade lite i överarmarna som de fortfarande höll i, ville egentligen bara springa där ifrån, skrikandes och gråtandes, men kunde inte göra någonting utav det för rädslan var för stor, mina ben kunde nätt och jämt bära mig. En enda fråga började snurra uppe i mitt huvud, vart skulle de ta mig nu? Som var mest vanligt upp till kojan eller bort till den blåa bussen?
Upp till kojan:
För det mesta blev det upp till kojan, medan den ena utav dem började klättra upp stod den andra kvar nere och höll fast mig, sedan var det min tur. Min rädsla var enorm, mina ben skakade av all rädsla, när jag hade kommit upp tog den som redan var upp tag i mig och började föra in mig i själva kojan. När den sista utav dem hade kommit upp stängde han dörren till kojan och reglade den. Den som höll i mig släppte fortfarande inte taget om mina armar. Jag stod helt stilla helt paralyserad av min rädsla, skräcken över vad de skulle göra med mig, mitt hjärta bultade och slog så fort att det gjorde ont i bröstet.
Personen som inte höll fast mig sparkade undan alla leksaker till ett av hörnen i kojan, minns fortfarande att det var möblerat uppe i kojan med 1 bord, 2 stolar och en leksaksspis. När det var en stor fri yta på golvet kom den som inte höll fast mig fram till mig och log, han tog tag i min byx- och troslinning och drog ner båda två till fotlederna på mig, sedan blev jag för det mesta beordrad att ställa mig på alla fyra. Helt mekaniskt och utan att tänka gjorde jag det, på grund av att jag inte vågade annat. När jag stod där på alla fyra rann alltid någon tår ner för min lilla kind, visste att nu skulle ytterligare en mardröm börja.
Båda “monstrena” dog ner sina byxor och kalsonger, den ena utav dem gick bakom mig och började ta mig bakifrån, antingen i slidan eller analen, medan den andra utav dem gick och ställde sig framför mig, tvingade mig att öppna munnen och började leka med “den” i min mun. Inom mig grät jag stora floder, mitt hjärta brast och inget självförtoende fanns kvar inom mig. Mitt saliv rann ner för hakan och ner på halsen för att tillslut droppa ner på golvet. När de båda hade slutat fick jag ett hopp om att allt var slut, men det hoppet försvann lika fort som när någon blåser ut ett stearin ljus. De skulle bara byta plats med varandra och mardrömmen började om på nytt. Allting verkade ha tagit flera evigheter, mina kinder var blöta av tårar nu, de drog upp sina kalsonger och byxor. Jag försökte försiktigt att resa mig upp, rädd för att allt skulle börja om igen, rädd för att benen inte skulle kunna bära mig. Jag kom upp på benen och drog försiktigt upp mina trosor och byxor. Nu var det en stor fläck på golvet efter mitt saliv som runnit ur min mun, frågan var nu om mardrömmen skulle fortsätta genom att de skulle stänga in mig i det hemska fängelset igen eller om de skulle låta mig gå för den här gången.
Den blåa bussen
Om de nu inte var till kojan de tog mig så var det till den blåa bussen som stod hemma på Gerys tomt. Men fortfarande höll de i mig i varsin överarm medan de förde bort mig mot bussen, när vi kom fram höll bara Micke i mina armar medan Gery öppnade framdörrarna till bussen med någon knapp eller spak. Alla tre gick in i bussen, mitt hjärta började slå hårdare och snabbare, även om det var solsken ute så blev allting mörkt för mig när vi kom in i bussen, en stank av fukt och instängt slog alltid mot mig varje gång jag gick in i bussen. När vi var inne i bussen stängde Gery åter dörrarna med en knapp framme vid ratten. Inom mig skrek jag om att någon skulle komma och hjälpa mig, inom mig rann tårarna för fullt ner för mina små barn kinder. Jag visste vad som väntade mig fast jag vill inte tro på de. Rädslan växte sig större och större, rädslan gjorde så jag inte kunde röra mig.
Den ena av dem satte sig bakom ratten och låtsades vara bussföraren, medan den andra tog med mig längst bak i bussen, där sätena bildar en hel rad. Han sa åt mig att dra ner min byxa och trosa och sedan skulle jag lägga mig på sätena. Minns fortfarande hur hemskt det stank om sätena, nästan outhärdligt utav fukt och mögel, sätena som normalt sett brukar vara något lunda mjuka med tyget som skummgummit är täckt med, nu var det strävt och hårt och skavde mot min nakna hud. Han drog ner sin byxa och kalsong och la sig över mig och började med sitt roliga. Jag tittade framåt i bussen och då och då skymtade jag den andra i förarsätet, hur han lekte precis som vanligt, precis som om inget ovanligt försegick. Såg hur han låtsades att det var kurvor genom att han svängde och styrde med ratten, hörde på håll hur han gjorde läten som skulle låta som en buss.
Försökte bara få allting gjort i hopp om att få gå sen, allting verkade vara svart och såg monstrena genom mörkret som jag var så rädd för. När den första äntligen var klar gick han upp från mig och drog upp sina kalsonger och byxor, jag tänkte sätta mig upp men blev stoppad på vägen, han puttade tillbaka mig ner i sätena. Han gick fram och de två monstrena böt plats med varandra, den andra började komma mot mig, kände hur mina ögon började tåras, ville bara att allt skulle vara över. När han kom fram till mig drog han ner sina byxor och kalsonger och la sig även han ovan på mig, han började med sitt lilla roliga medan jag låg där hjälplös och skrek inom mig, ville att allt bara skulle vara en dröm, vill bara kunna slå upp ögonen och allt det hemska skulle vara borta, men så enkelt var det tyvärr inte. Efter en tid som verkade vara en evighet var han äntligen klar, han gick upp och drog på sig kalsonger och byxor, äntligen fick jag ta på mig mina kläder och ställa mig upp från de hemska sätena, det var knappt så jag kunde stå upp, all min energi var helt slut.
Senare på eftermiddagen kom pappa och hämtade oss i sin blåa gamla opel. Ingen sa någonting om det som hade hänt, ingen märkte att det var någonting som var fel heller. När vi äntligen kom hem öppnade jag dörren så fort bilen hade stannat och sprang till familjens hund / min bästa vän, Jajja. Jag kramade henne hårt och jag visste att hon aldrig skulle låta någon skada mig så länge jag hade henne vid min sida, hon pussade mig och jag kände mig trygg.
Hej Mattias.
Just nu händer det en hel del runt omkring mig och jag hinner inte skriva något nytt inlägg de närmaste dagarna. Om du vill så får du gärna lägga ut ett kapitel ur min bok. Detta kapitel handlar om den eftermiddag jag fick nog av alla övergrepp och försökte ta mitt liv.
Förresten… det blev visst ett inlägg ändå… Det bara flöt på:-)
Om du kan lägga ut både mailet och kapitlet vore det bra. Jag ändrar färg på det som kan läggas ut, så blir det inga missförstånd.
Lycka till! Du, din mamma och din moster är guld värda!
Varma kramar XXXX
ps. hör av dig om det är något du vill ändra.
Mord by proxy
Hur många av ungdomarna som lyckas ta sina liv, har varit utsatta för övergrepp? Hur många liv har förlorats för att en störd människa har fattat beslutet att ta det h*n vill ha? Utan hänsyn till det barn h*n suktar efter. Hur många ”mördare by proxy” finns det bland pedofilerna och hebefilerna?
Hur många av ungdomarna som skär sig, har varit utsatta?
Det måste bli en ändring i attityden mot de som varit utsatta. De måste få adekvat hjälp så att kyrkogårdarna inte fylls med kistor som innehåller våldtagna barn som inte orkade mer. Så att psykiatriavdelningarna inte fylls med ungdomar med sönderskurna armar och barn och ungdomar som inte lyckades ta sina liv. Några av dem lyckas nästa gång.
Förgripare måste i tillägg till kännbara fängelsestraff även dömas till tvångsvård. Så länge de inte samarbetar med vården, skall de inte släppas ut. Fängelsestraffen är upprättelsen för barnet, vården är skyddet för nästa barn.
Jag lyckades inte… Jag lever, men det har varit ett liv som förstördes av förövarna. De tog ifrån mig det liv jag var född att leva.
Låt inga fler liv bli förstörda.
Allemansrätten och små turkosa piller
Det hade hänt igen! Ännu en man hade ansett sig ha rätt till mitt kön. Allemansrätten gällde visst under mina kläder, inuti mig. Nu gav jag upp. Jag orkade helt enkelt inte med mer av allt drama, tafsande händer, ovälkomna tungor och skrikande fruar. Något gick sönder inuti mig och hoppet dog.
Jag gick in i mitt rum och låste dörren med den stora gamla nyckeln som jag inte hade känt något behov av att använda tidigare.
Jag tog av mig den gröna blusen och den benvita kjolen som mamma hade sytt åt mig bara några veckor tidigare. Jag hängde upp dem på galgarna som hängde på garderobsdörren. Snyggt och prydligt skulle det vara. Sedan tog jag på mig mitt barnsliga vita nattlinne med små lamm tryckta på flanellen. Lammkött… inte ens mitt flanellinne var odelat barnsligt.
Jag satte mig vid det lilla bordet och skrev ett avskedsbrev till mamma. Brevet lade jag under min kudde, och sedan satte jag mig på den vita stolen och drog ut lådan i bordet. Glasburken med de små turkosa pillren var nästan full, så jag kände mig säker på att det skulle räcka. Mamma hade ju sagt att epilepsimedicinen var rena rama giftet. Jag hade glömt att ta med mig något att dricka och jag ville inte gå ut i köket igen, så jag började svälja ett piller åt gången medan tårarna stilla rann ned för kinderna och droppade på mina händer som höll ett fast grepp om pillerburken.
Jag hade gett upp, och orkade helt enkelt inte mer. Det hade gjort så ont under så många år, och jag kände att jag skulle kunna förlora förståndet om en enda människa till skulle klandra mig, om en enda man skulle röra vid mig igen. Ingen skulle få lov att göra mig illa, aldrig mer. Därför satte jag stopp. Därför fortsatte jag att svälja de små pillren ett efter ett utan något att dricka. Till slut var burken tom.
Jag vek undan det vita virkade överkastet, och lade mig lugnt ned för att dö. Jag hade bestämt mig, och det fanns ingen återvändo. Jag lade mig på sidan, med ena handen under kudden så jag kände att brevet låg där det skulle.
Jag började känna mig konstig och ofokuserad. Tankarna svepte omkring som en båt i sjönöd. Jag tänkte på mamma och mina systrar och kände en oändlig sorg vid tanken på att jag aldrig skulle få se dem igen. Men min tid bland alla dessa män var över. Nu skulle ingen kunna få mig att säga ja när jag ville skrika nej.
Nu tackade jag nej till att få se vad mera livet skulle kunna ge mig. Femton år, våldtagen, utnyttjad och klandrad. Aldrig mer.
Äntligen sa jag nej. Allemansrätten hade upphört att gälla.
Carpe Diem
