Åsas berättelse

När jag var 7 år förändrades mitt liv totalt.. På gården där jag bodde fanns det en kille som vi kände lite o visste vem det var men i och med att han var ”vuxen” så var det ju ingen man umgicks med men vi var heller inte rädd för honom. En dag sa han åt mig och min kompis att han ville visa oss sitt nya tält som han hade ställt upp i skogen en bit bort, det var inget konstigt med det tyckte vi och följde med. När vi kom dit så sa han åt min kompis att vänta utanför medans jag gick in. Sen när vi var där inne så sa han åt mig att lägga mig på golvet och ta av byxorna, hans röst blev annorlunda och jag kommer ihåg att jag blev jätterädd o grät, min kompis blev rädd o sprang hem. Sen drog han ner sina byxor och jag kommer aldrig glömma känslan o smärtan när han försöker tränga in i mig!!! Den dagen förändrades allt för mig..

Innan han släppte hem mig fick jag lova att inget säga och han gav mig pengar för att hålla tyst, men jag gick till affären och köpte godis och när jag kom hem undrade mamma vad jag fått pengar ifrån. Till slut kröp det fram och allt blev kaos… Jag minns att pappa kom hem och att dom pratade med min kompis föräldrar, sen åkte vi till sjukhus där Mamma och Pappa fick hålla fast mig medans dom skulle undersöka mig i underlivet… Mamma o Pappa fick rådet att inte prata om det så skulle jag glömma….. Vilket jag självklart inte gjorde utan nu började ett liv fullt med ångest o självförnedring.

När jag var 9 år hade vi en vaktmästare på gården, en äldre man som brukade ta med oss ungar i källaren släcka lampan och berätta spökhistorier jag minns att det fanns en massa gamla madrasser på golvet där vi brukade sitta. Vid ett tillfälle när lampan slocknade och han började med spökhistorien så satt han bredvid mig och helt plötsligt började han tafsa mellan benen på mig, ingen såg vad som hände eftersom det var mörkt och jag kommer ihåg hur rädd jag blev men jag vågade inte säga något. Idag förstår jag varför, ingen hade talat om för mig att det som hände när jag var 7 var väldigt fel av honom, ingen hade pratat med mig utan alla la locket på i en för mig helt oförstående tro att man gjorde rätt!!!! Detta blev början på ett par års vidrigt utnyttjande av mig , jag blev han privata lilla ”älskarinna” och gjorde allt han sa och bad mig om trodde nån stans att det var ok då ingen bekräftat mig. Jag mådde så fruktansvärt dåligt och hatade mig själv för att jag inte sa emot något jag än idag inte har förlåtit mig själv för. Det djävligaste var när han tvingade mig till oralsex och ”kom” i min hals jag kan än idag känna den vidriga smaken och hur något i mig ”gick sönder” varje gång.. Jag kommer ihåg hur jag brukade blunda och låtsas att det bara var en hemsk mardröm..

Av naturliga skäl blev min tonårstid en enda berg och dalbana av ångest och självförakt.. Jag blev snabbt känd för att vara tjejen alla fick göra vad dom ville med, ibland var det bara en men ibland kunde det vara flera killar (oftast mycket äldre) som ”roade” sig med mig, och jag kände mig bara mer o mer tom.

Trots all som hänt så har jag lyckat bli en ganska ”normal” tjej som idag är gift och har 2 underbara barn!!! Johanna 13 år och Mattias som dessutom hjälper oss med denna sida. Den totala lyckan kom när Sam föddes, mitt första barnbarn!!! En helt fantastisk liten kille.

Nu har jag o min syster bestämt oss för att göra något åt denna totala tabu som är när det gäller sexuella övergrepp på barn, vi tänker se till att vi lyfter på locket och VÅGAR SE!!! Det är verkligen dax att på allvar ta ställning FÖR barnen!!

Kram

Johannas berättelse

Jag är en stolt mamma till tre underbara barn, jag och min man bor i en fantastisk villa utanför stan, lite på landet.
Mina barn är det största som någonsin hänt mig och dom gör mig stolt var och en på sitt sätt varje dag!!

Att vara förälder eller människa också för den delen är som att åka berg- och dalbana mest varje dag tycker jag och det är verkligen inte lätt alla gånger. Fast man gör så gott man kan och vi är alla bara människor.

Jag håller helt med min stora syster Åsa, att det är dags att ta tag i detta så jobbiga och svåra ämne och jag tänker kämpa mycket för just detta, att VÅGA SE!!

Hur ska man då göra för att få till en förändring…?? Den frågan har vi tänkt väldigt mycket på. Dels så tror jag att vi måste få till en attityd förändring i samhället i stort, men sen så tror jag att vi måste jobba förebyggande. Hur då, kanske du tänker nu……

Jo, jag och Åsa tänker oss att vi måste jobba ut mot allas våra barn. Vi måste börja våga tala om det faktum att barn faktiskt utsätts för övergrepp, vi måste ge våra barn rätt redskap att kunna säga nej….. om dom behöver det. Vi måste orka lyssna på deras historier om dom berättar…. även om det är oerhört svårt. Vi måste börja våga vara modiga!!

Jag är övertygad att om vi kan få till en förändring. Ämnet är tungt och väldigt tabu belagt så jag säger inte att det blir lätt, MEN det är ju ingen som helst ursäkt för att vi skulle låta bli att få till en förändring, eller hur??

Nej, så nu kavlar i alla fall vi upp ärmarna och kämpar på framåt och vill du kämpa med oss eller åtminstånde heja på oss, så är du mer än välkommen!!

Kram Johanna